Elin Kero

För några veckor sedan fick jag ett önskemål om att göra ett inlägg om min klädstil genom alla år, så att man kan titta tillbaka och jämföra! Det tyckte jag var en fantastisk idé och jag har nu suttit i säkert 10 timmar och kollat genom bilder, gjort kollage och funderat över vad som kan ha påverkat de olika stilförändringarna.

Tycker att det är så spännande att varje kapitel i den här stilhistorien går hand i hand med livet som jag levt. Något som jag inte tänkt på när jag varit mitt i det, men som jag tydligt kan se såhär efteråt.

2007 – året när jag tog studenten, flyttade hemifrån (från Skara till Jönköping) och mitt överdimensionerade midjebälte gjorde mig till stilikon 😉

Tyvärr var det också året när jag hittade Liquify i Photoshop och började göra min midja smalare och mitt hår större på nästan alla bilder. Det är så sorgligt. Jag hade precis genomlevt tre år i gymnasiet där majoriteten av alla killar jag var intresserad av (och vänner jag ville hänga med) föredrog min bästis framför mig. Min självkänsla var i botten och min självbild helt skev. Men så startade jag min blogg och det var helt överväldigande att så många ville följa mig för att jag var jag! :’)

2008 – Rocker-Elin gjorde entré och jag kan inte låta bli att le när jag tittar på dessa bilder. Alla armband som jag använde som fotlänkar. Halsbanden som jag draperade över mina boots eller gjorde till axel-dekor genom att fästa dem i klaffarna på min skinnjacka. Mina svarta, transparenta balhandskar som jag trädde armband och ringar ovanpå, för att styla till mina outfits. Som inspirerade mig till att köpa ännu fler handskar – en accessoar som jag älskade lika mycket då som jag gör nu när jag kollar på bilderna. ”Så jäkla snyggt, lill-Elin!!!”, vill jag ropa till mig själv.

Jag var verkligen mig själv fullt ut och min dåvarande kille skämdes SÅ för att jag plötsligt stack ut så mycket. Han hade ju blivit tillsammans med en osäker 18-åring klädd helt vanligt i jeans och linne. Att jag sket fullständigt i vad han tyckte om min rockerstil (eller vad främlingar kommenterade om mina trasiga strumpbyxor) säger ganska mycket om min förbättrade självkänsla! :’)

2009 – Rockerstilen mjuknade lite, eller mixades i alla fall med lite gulligare plagg. Jag hade också ALLTID klackar – till och med när jag bara skulle springa över till Shell-macken som låg ca 20 meter från min lägenhet. Ja, det var den där tiden när man var 21 och det var viktigare att vara snygg än bekväm 😉

Slutade förstora mitt hår i Photoshop, eftersom jag hittade tidernas hårprodukt: Osis Dust it!

2010 – Mitt mest förvirrade år i den här stil-historien. Å ena sidan fick jag min absoluta dröm-jacka (den svarta orkesterjackan) sponsrad av en onlinebutik med alternativa kläder och jag bar den i princip varje dag! Favorit-outfiten var helt klart den jag har på mig i studion här ovanför (till vänster). Sedan hittade jag till en del nya favoritplagg – t.ex. outfiten med den bruna kjolen och så ponchon som min dåvarande kille kallade ”mattan” (fortfarande uppenbart störd över att jag vägrade jeans och t-shirt haha)

Å andra sidan var det också året då jag köpte en massa kläder bara för att skapa outfit-inlägg till min blogg och för att jag påverkades av andra bloggare som skrev om mode. Billiga, epiga kläder med dålig passform som skavde och som jag kände mig fruktansvärt obekväm i. Både för att de inte satt som de skulle och för att de helt enkelt inte var ”jag”…

2011 är ett favorit-år när det kommer till min stil! Älskar mina svarta lite dramatiska outfits som var lite mer feminina än dem från 2008. Älskar att jag vågade färga mitt hår rött (även om det inte höll så bra i tvätten). Älskar de nya, romantiska inslagen som flirtar med min stil idag. Älskar min svarta orkesterjacka, den bruna skinnjackan och min fina cape med (fusk)pälskant (som tyvärr försvann och jag hittade den aldrig igen </3)

2012 sa jag hejdå till Rocker-Elin. En av anledningarna var att jag hade en vit Ragdoll, så mina svarta kläder var fulla av vita katthår och helt enkelt inte roliga att ta på sig 😉 En annan var att förändringarnas vindar blåste. Jag mådde inte bra (utmattningsdepression) och min 6,5 år långa relation med min dåvarande kille sjöng på sista refrängen. Ville mest smälta in och inte bli sedd.

2013 var jag 25 och min åtta år yngre syster hade hunnit fylla 17. Äntligen började vi kännas ”jämnåriga” och jag började influeras av henne och låna hennes kläder. Tog varje tillfälle att ta hennes konjak-färgade jacka och hennes kilklackar i sneakers-stil, som jag stylat till kattklänningen på bilden här ovanför. Och alltså KATTKLÄNNINGEN! En av mina absoluta favoritplagg någonsin, tillsammans med den svarta, vippiga kjolen!

(Och btw, här var jag sjukskriven och mådde skit, men det ser man inte på bilderna)

2014. Crop-tops’en gjorde entré (genom min syster såklart!) och jag vågade slinga håret ljust! Några år tidigare (när jag var Rocker-Elin) så hade det varit helt otänkbart (gjorde t.o.m. narr av mig själv i blont hår), men jag var på andra sidan av min utmattningsdepression och behövde en förändring. Inte bara med håret, utan jag sa även upp mig och flyttade från Jönköping till Stockholm (Tyresö)!

2015. Året när jag träffade min man! Och det syns, för han hade nämligen en blå bomber-jacka med rosegold-detaljer och keps bak-och-fram, precis som jag har på en av bilderna. Lite gulligt ändå att jag ville se ut som honom. Sen var jag ju också nyinflyttad i Stockholm och jag har alltid influerats väldigt mycket av platserna jag bor på. Så att klä mig mer street kändes bara mer naturligt när jag bodde i en storstad. Det här var också året då jag sa hejdå till kort-kort och började klä mig i byxor eller längre kjolar istället.

2016, det rosa året, syns det? 😉 Sydde även mitt första vardagsplagg: En glittrig silverkjol!

2017. Tröttnade rätt snabbt på den supergulliga stilen där allt skulle vara rosa och gick tillbaka till min street-stil, som den här gången blev lite mer minimalistisk. Älskade att kombinera mina lite mer gulliga och feminina plagg med sportiga inslag. Jag bodde i mina svarta adidas-byxor med stripes och i mina sneakers. Eller i min helsvarta ”jag jobbar med media”-outfit.

2018. Det här året hade jag en dipp. Hade precis flyttat till Nacka och kände redan från start att jag inte trivdes så bra. Det var stimmigt och jag saknade naturen som jag haft så nära i Tyresö. Kände mig väldigt stressad över den nya boendesituationen och vet inte om det var det som gjorde att jag kände mig obekväm i allt jag hade på mig och var väldigt förvirrad i min stil? Bodde i alla fall i mina skjortklänningar!

2019. Jag höll på att tappa det i vår lägenhet i Nacka och vi bestämde att det var dags för oss att lämna Stockholm – det ser man väldigt tydligt i min klädstil! haha! Street-kläderna var långt borta och byttes ut mot drömmiga kjolar och klänningar, som en tydlig manifestation: Jag skulle bort från lägenhetsområden, trafik och folkmassor.

2020. Vi flyttade ut på landet och klädstilen fortsatte efter detta tema. Sneakers byttes ut mot barfota, stövlar och kängor.

2021. Året jag började sy mina egna klänningar och en helt ny värld av puffiga ärmar och volanger öppnade sig :’)

Efter pandemin (då jag utöver klädstilen här ovanför även bott i fina mjukis-set) blev det plötsligt jätteviktigt med fina kläder som också var BEKVÄMA. Hade noll tålamod med plagg med dålig passform och tråkiga material. Så att sy mina egna kläder var lösningen på alla problem. Jag fick både välja materialet, stilen och passformen helt själv och har aldrig haft så sköna kläder i min garderob! Inte undra på att det blev en ny besatthet 😉

Nutid. Förutom att jag blev blixtförälskad i snickarbyxor så har stilen inte ändrats alls sedan 2021. Varför ändra ett vinnande koncept? Det känns lite knäppt att jag bara gått klädd såhär i 2,5 års tid, för det känns som att det här alltid har varit min stil – så självklar är den. Men som med allt så utvecklas man ju och stilen förändras. Även om man inte följer modet slaviskt, så påverkas man ändå av trender. Och det ska bli spännande och se vad för nya kapitel som väntar efter detta?

Vilket är ditt favoritår av mina stil-år?

Mina favoritår är nog 2008 (rockerstilen), 2011 (den feminina rockerstilen), 2017 (sportiga men feminina stilen) och nutid förstås!

Jag gjorde nyligen ett inlägg om mitt högstadie- och gymnasieliv genom mina illustrationer och idag ska vi ännu en gång djupdyka in i min tecknarmapp (som jag påbörjade i nionde klass!) och jag ska visa er några glimtar av livet som 18- till 23-åriga Elin Kero.

Jag växte upp med att skapa med det material jag hade, vilket betyder att de allra första illustrationerna jag gjorde (och som jag visade i förra inlägget) är tecknade med helt vanliga tuschpennor för barn. Färgen överlappade sådär lite rörigt typiskt, men det spelade ingen roll för det viktigaste var ju att få ut det jag tänkte och kände på papper.

Den dagen jag flyttade hemifrån och började tjäna mina egna pengar så hittade jag dock till himmelriket genom mina Promarkers – en sorts tuschpenna, men med mjuka övergångar och möjlighet att välja mer dämpade färger. Det var verkligen en helt ny värld som öppnade sig och det ser man tydligt i mina illustrationer.

Först av allt, det här var jag:

Jag var 22 år när jag gjorde dessa självporträtt och jag minns verkligen hur mycket jag älskade att ha rött hår (även om färgen fade’ade ut så snabbt att man knappt hann njuta av det hehe)!

Min vardag som 20-nån’ting:

– När jag precis fyllt 18 så träffade jag min första riktiga pojkvän, E, på communityt Nattstad. Det var lite som ett Lunarstorm men för äldre ungdomar och det enda det gick ut på var att chatta med killar… 😉 E var JÄTTECOOL för han var tre år äldre än mig, kom från storstan Jönköping och hade en EGEN BIL! En svart Honda med två säten – en sån där typisk bil för en tok-bil-intresserad ung kille. Den var så låg att han var tvungen att köra snett över fartguppen när han kom och hälsade på mig i Skara. Vi flyttade ihop i centrala Jönköping sommaren 2007, två månader efter min student.

– När jag skulle fylla 19 började jag blogga och hittade snabbt nya kompisar (från andra städer! wow!) som också hittat till den omåttligt populära bloggplattformen blogg.se. Min allra bästa bloggvän var Maria Ulmefors, som bodde i Lerum och som älskade att fota och illustrera i Adobe Illustrator lika mycket som jag! När vi sågs låg vi precis såhär med våra laptops och skapade 432542 nya blogginlägg per dag. Lite som twitter eller instastorys, men i bloggformat:

”Klockan är kvart i ett. Jag och Maria ligger på varsin madrass på golvet i Marias rum och moffar i oss godis, chips och cola, samtidigt som laptoparna jobbar sig glödheta av allt vårt surfande. ”OOOOH JAG HAR FÅTT EN TILL PRENUMERANT PÅ BLOGGKOLL!!!”, skriker Maria och på grund av hennes höga tonfall tror jag att hon vunnit högsta vinst på lotto.. Nördar är vad vi är. Men gud vad kul vi har!” – 2 mars 2008

– Och det här var tiden när mitt illustrerande började få konkurrens av ett annat kreativt uttryckssätt: Mitt fotograferande <3

”En av landets främsta bloggare”

2007 började jag blogga. Penna och papper fick under en period hård konkurrens av digitala illustrationer genom Adobe Illustrator – en konsekvens av den nya tiden när internet exploderade och sociala medier tog sin början. Min blogg växte lavinartat efter att jag påbörjat en ny serie på min blogg som jag kallade ”Gissa bloggerskan”.

Gissa Bloggerskan

Jag tecknade Kenza, Blondinbella, Stina-Lee, Karin Olofsson, Egoina m.f och fick flodvågor av trafik tillbaka från dem. Ett superknep för att växa i antalet läsare, verkligen, men helt oplanerat från min sida. Jag tecknade varje, varje dag och letade bara efter nya motiv att måla när jag var uttråkad.

Skönhetsnormer i sociala medier

Jag minns inte riktigt att jag gick omkring och tänkte på skönhetsoperationer så mycket, men det var uppenbart någonting som jag tyckte var problematiskt om man ser till teckningarna jag gjorde på temat. Det var tiden innan The Kardashians, timglasfiguren och dagens BBL’s och det som var poppis var silikonbröst i storlek XXXXL tillsammans med tupperat, platinablont, långt hår med uppenbara extentions och alldeles för mörk foundation (eftersom det inte fanns några riktigt bra tan-produkter ännu).

Det var problematiskt då och det är problematiskt nu: Att en viss kroppsform är trend. Karolina Żebrowska beskriver det så bra i sin Youtube-video ”Beauty Standards Are Bullsh*t”.

Musiken som inspiration

”Vad inspireras du mest av?” är en fråga som varit väldigt vanligt förekommande under mitt liv och svaret på den är MUSIK. Ända sedan jag upptäckte 80-talsrocken hemma i flickrummet och fram tills idag så är det något som händer när jag vrider upp favoritmusiken tills den helt omsluter mig. Favoriterna under den här tiden var hårdrocksbanden Sonata Arctica, Nightwish, Delain, Amorphis m.f. och som inspirerade mig till följande målningar:

Ett självporträtt när jag är helt ”musikifierad” och som beskriver känslan jag har när jag lyssnar på musik: Min svarta favorit till orkesterjacka har blivit helt förgylld och mina ljusbruna ögon glänser ikapp i guld. Håret påverkas inte längre av tyngdlagen, utan flyter runt mitt huvud som om jag varit djupt under vattnet. Och musikens toner virvlar runt mina händer och fram växer något sagolikt och magiskt som aldrig tidigare funnits..

Sagan om Ringen banade väg för mer filminspiration..

Förutom musik så har jag alltid inspirerats väldigt mycket av film (och musik + film tillsammans = filmmusik, vilket ju kan vara något av det bästa som finns?!). Filmerna och serierna som inspirerade mig allra, allra mest under den här tiden var Game of Thrones, Pirates of the Caribbean (hade absolut inte släppt tanken på Orlando Bloom haha), The Tudors och Anno 1790.

När förhållandet knakade i fogarna..

Det har idag gått tio år sedan jag och E gjorde slut. Han är en superkille och det är klart jag blir lite nostalgisk när jag tänker på honom, för vi växte verkligen upp tillsammans. Jag gick från en tonårig småstadstjej med dåligt självförtroende till en vuxen tjej med eget företag och stora drömmar tillsammans med honom. Tyvärr lirade inte drömmarna och livet riktigt mellan oss och det kan man se rätt tydligt i mina illustrationer.

Jag menar, om jag hade haft ett perfekt förhållande så hade jag inte gjort så många teckningar av mitt sagolika alterego tillsammans med drömmiga hittepå-killar i sagornas värld? Kände mig liksom som Belle i Skönheten och Odjuret som drömde om något mer…

Serierna med Hasse då?

I förra inlägget la jag ut en mängd serier som jag gjort av mitt liv tillsammans med mitt gosedjur Hasse. Det fanns inte så mycket energi och tid till just serier när jag flyttade hemifrån, men EN uppdaterad serie blev det allt: I mitt nya sovrum i Jönköping och med mitt nyfärgade röda hår!

Efter det här ”slutade” jag illustrera och fotograferandet tog över helt. Det är på ett sätt tråkigt, för illustrationer kan verkligen ge en känsla av samtiden på ett sätt som inte ens ett fotografi kan, trots att det är en direkt bild av verkligheten. Det är bara någonting med detaljerna som smyger sig in som säger så mycket. Som att illustrationer kan fånga ens tankar och känslor på ett helt annat sätt. Eller vad tycker ni?

Vilken otrolig nostalgitripp det här blev för mig. Jag sitter med hörlurarna på och lyssnar på min nostalgi-spelningslista från den här tiden. När jag lyssnar på den så känns det som att jag ser mig själv på film och att musiken är soundtracket. Till en film som är så älskad och som jag vill se om och om igen.

Med det sagt saknar jag inte det som varit och önskar mig inte tillbaka. Jag är bara så väldigt nostalgisk och det är så fint att få vara det och känna tacksamhet och ett ”wow” över det man fått uppleva. <3

Hoppas att du tyckte att det var roligt att hänga med på denna resa tillbaka i tiden <3

När jag gick i nian på Djäkneskolan i Skara så fick vi som uppgift att göra en mapp på en av våra bildlektioner. Det här är min mapp, som visar ganska tydligt att ingenting har förändrats 😉 Jag var precis lika glad i riddare, slott, solnedgångar och sagoäventyr då som jag är nu.

Jag har haft den här mappen med mig genom hela livet och sparat mina illustrationer i, genom alla perioder och alla olika tecknarstilar. Så det finns mycket att titta på, men idag tänkte jag att vi specifikt skulle ta oss en titt på livet som 15- till 17-åriga Elin Kero.

Först av allt, det här var jag:

16 år gammal när självporträttet gjordes och precis lika försiktig och lite ”förlåt att jag finns”, som jag ser ut på bilden.

Här är min familj:

Mamma Marie (38 år), jag (17 år), pappa Urban (41 år) och lillasyster Hanna (9 år), samtliga i väldigt tidstypiska kläder och frisyrer. Samt vår katt Ada, som inte finns hos oss längre </3

Min vardag som 15-åring:

– Jag lyssnade väldigt mycket på musik. Framför allt på Europe, Bon Jovi, Scorpions och andra åttiotalsgodingar, som jag vuxit upp med att mamma lyssnade på. Runaway med Bon Jovi var min absoluta favoritlåt.

– Tydligen var jag väldigt trött på mornarna…

– Jag hade gympa i skolan och hinderbana var mitt värsta. Främst för att jag skämde ut mig själv totalt en gång när vår klass hade gympa tillsammans med en paralellklass och en massa jämnåriga som jag inte kände. Man skulle springa en massa varv runt en hinderbana och jag lyckades med att snubbla två varv i rad när jag skulle ta mig med trampolin över en plint – och faceplant’ade rakt ned i madrassen på andra sidan. På tonårsvis skämdes jag naturligtvis IHJÄL och återhämtade mig aldrig riktigt från den publika förudmjukelsen… 😉

– Jag hade precis börjat träna innebandy! Den här teckningen gjorde jag under mitt första år i laget, innan jag gick över till att vara målvakt.

– Försökte göra mitt bästa i skolan, som alltid.

– Sist en väldigt tidstypisk outfit med en exakt kopia (mja, Elinifierad iof) av en affisch jag hade på baksidan av min sovrumsdörr och som föreställde den snyggaste killen jag visste: Orlando Bloom (alltså Legolas i Sagan om Ringen, för den som inte har koll..)

”Skolans egna serietecknare”

Blev faktiskt lite ställd när jag hittade det här exemplaret av min högstadieskolas tidning ”Djäknebladet”. Har inget som helst minne av att en (eller flera?) av mina serier var med i tidningen och definitivt inte vem det var som ”plockade upp” att jag tecknade serier och såg till att de hamnade i tidningen. Mitt minne av mig själv är att jag hade väldigt få vänner på min skola och hängde väldigt mycket för mig själv i perioder. Å andra sidan har jag alltid fått uppmärksamhet för att jag målat, ända sedan väldigt tidig ålder.

Serierna om Hasse Hare:

De flesta av mina serier handlade om mitt gosedjur Hasse, som jag fick när jag föddes och som hänger med mig än idag. Han hittade alltid på en massa hyss och ställde till det för sig (och för mig hehe).

Mitt rum 2003 (15 år):

Det roligaste med att kolla tillbaka på mina serier som handlade om mig själv är att se hur jag gick klädd, vad min vardag bestod av och kanske framför allt att få kika in i ens rum hemma i Skara för 20 år sedan. Såhär såg det ut i mitt rum, med de lila väggarna, hjärt-ljusslingan (från IKEA? Hade också en röd hjärtkudde med två armar haha) och den gigantiska Legolas-affischen på väggen:

Mitt rum 2005 (17 år):

Lite coolare, lite vuxnare. Det var inte längre coolt att tråna efter en sagofigur, så jag plockade ner Legolas från väggarna och trånade efter påhittade killar istället. Men rummet förblev lila.

Min besatthet av Sagan om Ringen:

Även om Legolas försvann från väggarna, så försvann han och Sagan om Ringen inte från sinnet. Jag var så besatt att jag såg första Sagan om Ringen-filmen över 100 gånger – och det är inte ens en överdrift. Jag vet det för att jag bokförde det i min dagbok…. haha!

Min författardröm:

När jag var 15 år (i högsta grad inspirerad av Sagan om Ringen) vaknade min författardröm till liv. Jag älskade och älskar att skriva, men hittills har mina berättelser aldrig blivit längre än några enstaka A4-sidor pga prestationsångest. Så när det var svårt att uttrycka sig i skrift, ritade jag ut mina berättelser istället:

Det är fint ändå att kolla tillbaka och inse att mycket av det som var är precis som nu. Modet har förändrats och jag har blivit äldre, men grunden är den samma: Jag sitter kanske inte på mitt flickrum längre, med musiken strömmande ur högtalarna medan jag tecknar – men jag sitter i mitt hemmakontor istället, med musiken lika högt i hörlurarna och redigerar mina bilder. Berättelserna som jag vill skriva utvecklar sig bara mer och mer och drömmen om en fantasyroman består.

Om det var kul att titta på så kan jag göra en uppföljning om mitt 18-21-åriga jag i illustrationer!

Jag tänker ofta på tiden när jag började blogga och hur man hade som stående grej att lägga upp dagens outfit. Jag poserade högt och lågt i den ena konstiga positionen efter den andra och iförd allt från trasiga nätstrumpbyxor till armbågslånga handskar med ringar och armband utanpå. Min stil var rockig och ABSOLUT INTE PUNKIG (som jag fick en massa kommentarer om, vilket gjorde mig grovt förolämpad).

Men med tiden gick min stil över till något som inte längre var uppseendeväckande och jag tänkte att ”vem bryr sig om vad jag har på mig”. Men jag gillar fortfarande kläder och har inte kunnat släppa tanken riktigt. Tanken att fortsätta visa upp vad jag har på mig. Men den här gången kanske jag kan inspirera genom att vara helt som vanligt, en helt vanlig vardag, snarare än att visa upp nytänkande klädkombinationer.

Måndag

Vi går ut starkt den här veckan med en outfit som är väldigt typiskt mig. Varje morgon när jag vaknar så drar jag på mig en stor t-shirt (som mer är som en klänning) och går runt i huset. När jag sedan behöver gå ut – och i detta fallet skydda mig mot myggen – så drar jag helt enkelt på mig närmaste byxa och sweatshirt.

Gissar att ni är ooobeskriiiiiivligt taggade på att få veta vart allt kommer ifrån, så nu kör vi! 😉

– Mormors stövlar <3

– Världens finaste linnebyxor i joggers-modell från H&M

– Stor t-shirt från H&M

– Sweatshirt från LXA

– Pioner från vår trädgård 😉

Tisdag

Jag var på väg in till stan en gråmulen dag för att göra ärenden och hade först ingen aning om vad jag skulle ta på mig. Öppnade garderoben och tog fram min egensydda rutiga klänning som jag inte haft på ett tag. Tog på mig den och kände att jag ville ha något mer. Så det hela slutade i en outfit rätt otypiskt mig som inte haft bälte i midjan sedan 2012.

– Rutig skjortjacka från H&M (höst 2020)

– Rutig klänning som jag sytt själv

– Gamla sandaler från gud vet var

– Ett tunt bälte i midjan som jag norpat av en kompis

Onsdag

Onsdag blev tydligen fix i rabatten, samt omplantering av bland annat tomatplantor och Penséer! Jag hade först på mig min regnjacka för att det blev så blött när jag var inne och krälade bland en massa buskar direkt efter regn.. men fick ta av mig den illa kvickt efteråt för så kallt var det inte 😉

Det här är min typiska trädgårdsoutfit och den består av:

– En lounge-kofta från Kappahl (gammal)

– En urtvättad t-shirt

– Samma amazing linnebyxor från H&M som jag hade i måndags, men gröna istället

– Mormors stövlar

– Regnkappa från Zalando (förra året)

Torsdag

Corona-året innebar verkligen en uppfräschning av myskläderna. Från att ha kört ”vad jag nu kunde hitta i byrålådorna” (blev ofta ruggigt omatchat haha) så har jag investerat i tre fina mjukisset under det gångna året.

Och det här är mitt favoritset av dem alla! Ett mjukisset som kostar lite mer, men kvaliten både känns och syns. Jag tycker att billiga mjukisset som kallas för ”beigea” mer är gula i tonen och det jag gillar absolut mest med detta är att det verkligen har en sån snygg-beige ton som jag letat efter (och som matchar all min inredning hemma hahaha).

– Hoodie från Other Stories (reklamlänk)

– Joggers från Other Stories (reklamlänk)

Fredag – Midsommarafton

På midsommar fick min krans bestämma klänning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle sätta på mig, men efter en promenad längs grusvägarna här hemma där vi plockade blommor, så insåg jag att det fanns väldigt mycket klöver att plocka. Klöver i alla nyanser av rosa. Och tillsammans med den sista pionen i rabatten så blev det alltså en krans med rosa tema – som bestämde att det också fick bli en rosa klänning!

– Rosa klänning som jag sytt själv

– Krans: Diverse landsvägsblommor och så egna pioner från rabatten

Lördag – Midsommardagen

Dagen efter midsommar. Jag var hur seg som helst, även om vi inte gjort något speciellt utan bara varit hemma. Det blev städdag och jag gick omkring i nattlinne med kofta över. En go to outfit helt klart 😉

– Aah koftan från Kappahl har ni ju sett redan 😉

– Gammalt sletet nattlinne

– Mormors stövlar. Igen. Haha.

Söndag

Jag har filmat en video till Youtube där jag syr den här blåa härligheten till klänning och söndagseftermiddagen spenderades vid bryggan där jag filmade några ”resultatklipp” på klänningen. Klipp att avsluta min video med helt enkelt! 🙂

Älskar den här klänningen. Den är så lös och härlig för varma sommardagar. Den är typ den enda ”korta” klänning jag har och så är den ljusblå – vilket är så otippat mig! Jag tycker själv att jag passar bra i ljusblått.. liksom utseendemässigt. Men det är något med känslan som aldrig varit helt hundra med blått generellt. Men jag tror ändå det är en färg som växer på mig nu på sommaren!

– Klänning som jag sytt själv

Sååå, det var vad jag hade på mig förra veckan!
Vad tyckte ni?! Är det här något ni vill se mer?

Jag går längs leriga grusvägar där snön precis smält bort. Sulan halkar ibland i allt det där kladdiga, bruna och baksidan av mina ljusa mjukisbyxor, längst nere vid skorna, är fläckig av stänk.

Jag följer den slingrande vägen med blicken. Låter den glida vidare upp över de kala träden, vars grenar sträcker sig ut i luften som krokiga häx-klor. Tänk att allt det här karga, hårda och döda om några veckor kommer sprudla av liv. Det känns ogreppbart nu, men snart… Snart.

Några små glimtar finns redan där och påminner mig. Som solens värme mot kinden och snödropparna som börjar bryta sig loss ur jorden i rabatten. Och fåglarna. Fåglarna har börjat sjunga nu. De gör det väldigt stillsamt ännu, men deras röster skapar ändå bilder inom mig. Bilder av sådant som varit – och av sådant som kommer åter.

Tänk att fyra månader från nu, då ser det ut såhär. Leran kommer att torka upp så pass att dammet yr om mig när jag far fram där på grusvägen med min cykel. Allt som känns så öppet och kalt kommer att fyllas med grönska och mjukhet. Och färgerna! Färgerna kommer finnas överallt omkring oss och förstärkas ytterligare varje gång de möter solens starka strålar.

Det är så fint att tänka på.

Jag står här där grusvägen kröker sig i början på mars. Till vänster finns en fantastiskt vacker och stor gammal gård med ett boningshus i ljusgult trä och med inglasad veranda. Ett sådan hus som är alldeles för stort för mig, min sambo och våra två katter, men som jag ändå kan se mig bo i någonstans i mina livligaste drömmar.

Gården är omringad av en stenmur och grusvägen viker sig runt den på ena hörnet. Omkring oss böljar åkrar och ängar. Träden vajar i den just nu isande vinden. Den vinden som kommer svalka mig i sommar.

Jag älskar att vara just här. Jag vet inte vad det är. Det är någonting med hur vägen krokar sig och vetskapen om att den kommer vara kantad av syrénbuskar i början på juni. Det är också någonting med stillheten. Det är den vackra traktorvägen som kommer att vara full av blåklockor. Och som sagt det där vackra trähuset.

Jag har fotat här massor och jag kommer att fota här mer. Snart. När naturen vaknar till liv. Tills dess vandrar jag här i lugn och ro och väntar. Tänker att jag inte har bråttom, utan att det bara är fint att veta att jag har någonting att se fram emot.

Och det är ju faktiskt rätt fint som det är? För vem bestämmer att hårt och kallt är fult? Vem bestämmer att dämpade färger är mindre värda?

Tillbaka från semestern (egentligen på måndag, men kunde inte hålla mig pga känner mig tokinspirerad idag), vilket betyder HEJ IGEN bloggen! Är så otroligt glad över den här bloggen sedan jag gjorde om här inne, så har faktiskt varit lite svårt att hålla sig borta hehe…

Eftersom min mamma har en större fanbase bland mina följare än vad jag själv har (haha), så tänkte jag att jag skulle filma en frågestund med henne när vi var på Gotland. Vi var nämligen på vår första riktigta mamma-dotter-semester och hade fem tokmysiga dagar tillsammans. Vi hade dock så fullt upp med att riva runt i sanden som två små barn, så jag hann aldrig filma. Så då tänkte jag att jag skulle sammanfatta ett inlägg med frågorna istället – som en liten ”mammalista”!

Hoppas att ni ska gilla den <3

Vad heter MammaKero på riktigt?
Hon heter Marie!

Hur gamla är ni?
32 och 54 år. Mamma var alltså 22 när hon fick mig.

Mamma, berätta historian som ledde fram till mig och dig!
I februari 1987 var jag i en korsväg i mitt liv. I augusti året innan hade jag flyttat hemifrån och bodde själv i en lägenhet i Boden (Norrbotten) ovanpå en äldre man som ägde huset vi bodde i. Det var min första egna bostad och jag flyttade nästan direkt efter min student då jag var 20 år (jag hade gått om ett år). 

Varför det blev en korsväg jag stod i just i februari 1987, var för att jag inte klarade ekonomin med det inringningsjobb jag hade och jag hade istället sökt en säsongsplats på restaurangvagnarna på tågen. Samtidigt så hade jag gjort min uppkörning för körkort och väntade på svar om jag klarat det eller inte.

Det blev ja på båda ställena och jag började ett helt nytt liv! I juli 1987 så träffade jag den ”nya” killen som börjat jobba med att leverera allt vi skulle sälja på restaurangvagnarna. De andra tjejerna hade pratat mycket och länge om honom och jag hade inte fått chansen att träffa honom på de två månader han redan hunnit jobba.

Första gången vi träffades var rätt pinsam för mej, då jag blockerat alla dörrar till restaurangvagnen med de lådor som innehöll det vi skulle sälja under resorna. Den värsta introduktionen ever tänkte jag då jag sprungit till grannvagnen och ropat att nya killen skulle vänta lite tills att jag flyttat ”lite” lådor…

Att den killen väntat lika länge på att få träffa mej, hade jag ingen aning om. Så när han bjöd med mej till sitt stall (han hade travhäst) och alla trodde vi var ett par, så visste jag att denna relation var speciell. Tänk om jag då haft vetskapen om att vi skulle flytta ihop inom 3 veckor, bli föräldrar mindre än ett år senare och flytta söderut 120 mil efter ytterligare ett halvår. Två år efter vi blivit tillsammans gifte vi oss och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. 

Du var som den vackraste docka som kom till oss! Och jag hade inte ens hållit i en annan bebis innan…

Hur mycket berättar ni för varandra?
Mamma: Jag berättar allt, ibland är jag rädd att det inte ska vara ok, men då talar du alltid om att så länge du är ok att lyssna, får jag berätta vad jag vill.

Elin: Ja, det finns dem som tycker att det ska finnas en viss hierarki i familjen. Dvs. att mamman är en mamma och att dottern är en dotter, även när man blir vuxen. Men vi har kommit fram till att om man nu trivs så bra med varandra, varför kan man då inte vara bästa vänner fast man är mor och dotter? Det där var svårare när jag var yngre – framför allt för dig som skulle försöka anpassa dig till mig som ena stunden varit ett barn och andra plötsligt var vuxen. Jag kommer alltid vara ok med att lyssna!

Och jag känner definitivt att jag kan säga allt till mamma. Det är ju lite lättare för mig som alltid gjort det.

Mamma, hur såg ditt liv ut när du var i min ålder?
Jag jobbade på posten och var tvåbarnsmamma – Hanna var 2 år och du gick i skolan och var 10 år. Vi hade det klassiska familjepusslet för att få ihop dygnets alla timmar, med alla aktiviteter som vi alla ville hinna med.

Ett mycket hektiskt liv om jag ska vara ärlig. Urban hade två jobb och träning på sin agenda. Du gick i skolan och hade några vänner som ofta kom hem till oss efter skolan då jag var ledig. Jag jobbade inte 100%, så jag hade fridagar. 

Hur har ni fått så fin kontakt?
Mamma: Vårt starka band startade nog då vi flyttade till Skara (från Norrbotten) och Urban jobbade väldigt mycket de första två åren. Jag var hemma med dej hela dagarna och hade inga vänner. Vi gjorde allt tillsammans, så vi kom varandra nära och växte upp tillsammans genom att vi var själva.

Jag upptäckte tidigt att du var lika kreativ och nyfiken på världen som jag, vilket var extra roligt, för vi fick än mer som band oss ihop. Skillnaden mellan oss, är att du är mer försiktig och avvaktande i situationer än jag. Och att du är bättre på att känna in människor och känslor än jag är. 

Elin: Våra personligheter har alltid gått ihop väldigt bra. Mamma var väldigt rak och tydlig med regler när jag var liten, samtidigt som hon varit och är otroligt omtänksam och kärleksfull. Så jag visste alltid att allt hon sa var för att hon brydde sig om mig. Och hon behandlade mig alltid som en jämlike, även om hon var den som bestämde. Det tycker jag har gjort mycket för vår relation.

Sen också att hon vågat släppa taget om mig när jag blev vuxen och lät vår relation förändras. Att hon vågade öppna upp sig till mig när jag blev äldre (om svårigheter under hennes uppväxt mm) och litar på att jag gör det som är bäst för mig nu, när hon inte längre behöver.

Mamma: Ja, jag har alltid respekterat dej som en enskild människa, redan som barn. Visst är jag din mamma, men jag vet inte bäst jämt. Jag är en mamma, men inte den klassiska mamman som har ett eget hyllplan där jag bestämmer allt eller vet allt. Min tanke om den vanliga barnuppfostran, är att det hämmar den individuella utvecklingen. Vi är alla olika individer och har all rätt till det. När du var liten och tills att du kunde klara dej själv, så tog jag kommandot och var en ledarfigur, men så fort du klarade dej, släppte jag bitvis efter i ledningen.

Under tonåren och den första tiden efter du flyttat hemifrån, så var vår kontakt hängande som en slak lina och det var den jobbigaste perioden. Jag önskade mer, men visste att du behövde klippa mammabandet för att sedan stå stark. Tiden med dej vid min sida sedan dess har allt blivit så otroligt fantastisk, att jag har svårt att förstå hur lyckligt lottad jag är som har en sådan underbar dotter och vän i dej! 

Mamma, när jag var liten, hur trodde du att jag skulle bli som vuxen?
Och vad trodde du att jag skulle jobba med?
Du var så snäll och omtänksam att jag var rädd att folk skulle köra över dej! Jag önskade att du skulle bli den fantastiska kvinna du är idag och jag är bönhörd! Annars har jag alltid trott att du skulle bli en människa som folk älskar att vara med och att vad än du ville göra skulle du göra. Var inte helt inne på något, men jag gissade att du skulle hålla på med illustrationer, skriva sagor för stora och små som innehöll dina illustrationer. 

Vad beundrar ni mest hos varandra?
Mamma: Jag beundrar din förmåga att övervinna rädslor och tvivel, för att sedan klara allt med bravur. Jag beundrar hur du lyssnar till din intuition i allt du gör och att du har så lätt att beskriva alla konstiga känslor/reaktioner/situationer som livet består av. Du är en fantastisk människa och jag är så otroligt stolt över att dej! 

Elin: Att du alltid vågat vara och alltid är dig själv. Att du är så stadig, trots att allting stormar omkring dig. Att du är så öppensinnad. Att du alltid säger ifrån när någon beter sig som en skitstövel (vilket jag inte vågar). Att du aldrig någonsin ger upp. Och sen förstås din livsglädje, din passion och ditt enorma tålamod <3

Mamma, vad är det mest otippade som jag gjort?
Det här låter nog lite konstigt, men det första jag tänker på är dina fotoresor till USA och Aruba. De var inte ett uns DU att göra. Även resorna till Island, trots att det är en sagoö, för du gjorde inte dina saker där. Sedan tänker jag på att du håller föredrag!! Du som verkligen inte tycker om det! Fast där visar du din storhet, när du ändå får folk att lyssna och bli intresserade trots rädslor. 

Elins kommentar: Haha nä, både att resa och prata inför folk är verkligen någonting som är väldigt o-mig att göra. Men jag är väldigt glad att jag gjort det och fått den erfarenheten! 😉

Vad är det viktigaste som ni lärt varandra?
Mamma: Det är många saker som du lärt mej. Först och främst att tro på mej själv, har inte haft den fina barndom och uppväxt man kan tro när man ser mej (hehe). Du har lärt mig vad äkta människor är, för du är en av de mest äkta människorna jag träffat. Nu strävar jag själv efter att vara mitt äkta jag. Att en mamma kan vara en BFF med sin dotter och att allt jag hört om motsatsen – är fel! Samt att ta vara på alla vackra och ögonblick av glädje i vardagen, som att hoppa i snö, ha lövkrig i trädgården, duscha i åskregn/vattenspridare med kläderna på till exempel. HAHA!

Elin: Jag trodde att det var du som lärt mig allt det!? Hahaha… Kanske har vi lärt varandra? 😉

Det viktigaste du lärt mig är att alltid tro på mig själv och att följa min egen magkänsla. Att ingenting kan vara fel om det känns rätt. Men att allting kan vara fel om det känns fel. Att man ska ta sina känslor på allvar, helt enkelt.

Vi är ju extremt lika varann, jag och min mamma. Och för varje dag som går så blir jag mer lik henne. Både till utseendet, till sättet och vad vi tycker om att göra. Mamma är kanske lite mer vild än mig och gillar att vara mitt där allt händer (det har hon och syrran gemensamt haha!), medan jag är lite mer som Ferdinand och ”trivs bättre hääääär, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna” 😉

Tack mamma, för att du ville öppna upp dig i min blogg!
Det här var så himla fint att läsa, även för mig! Jag älskar dig! <3