En längtan tillbaka hem

– 4 maj 2021

De senaste två åren så har jag tänkt så mycket på vad som är mitt hem. Inte mitt hem som i mitt boende, utan som i en plats dit jag alltid vill återvända. Om jag fick välja en enda plats i världen där jag alltid vill vara – var skulle det vara?

Det har känts som att jag inte har någon sådan plats. Och det har verkligen saknats mig. För trots att jag uppskattat alla platser som jag bott på och alltid känt mig otroligt hemma där, så har det ändå varit tydligt att det inte varit för evigt.

”Men Skara då? Är inte det din plats?”, sa min vän Caroline och jag skakade på huvudet. Nej.. Skara… det är ett kapitel som sedan länge är förbi. Precis som Jönköping och Stockholm – jag vill inte komma tillbaka. Jag vill vidare, jag vill upptäcka, jag vill utvecklas.

På ett sätt har jag nog velat fly från alla platser jag bott på. Så fort nätet börjat bre ut sig omkring mig med jobb, bekanta och rutiner, så har jag velat vidare. För att inte låsa fast mig någonstans. För att för varenda människa jag lärde känna på ett ställe, så blev jag mer synlig – och jag ville förbli osynlig. Jag ville vara någon som ingen kände igen på stan.

Det hör väl ungdomen till, tänker jag. Att inte vilja låsa sig vid något.

Men nu fyller jag snart 33 och jag känner att det jag vill ha mest av allt är en plats som är min. En plats som jag aldrig vill lämna. En plats som är slutstationen på ett liv där allt måste vara nytt – och starten på ett där jag kan uppskatta det jag har och det som är.

Men vilken är den platsen? Det har jag funderat på mycket och ännu mer sedan jag och Filip bestämde oss för att vi ska gifta oss. För var är en bättre plats att gifta sig på än just DEN platsen? Den platsen som betyder så mycket för en att allt annat bleknar?

Synd, har jag tänkt. Att jag inte hittat den platsen än.

Men så i helgen så förstod jag. Det gick snabbt, från en sekund till en annan. Det bara klickade till när jag satt i bilen och drog fram genom landskapet.

Jag vill visst tillbaka.. till den plats där jag växte upp.
Skara. Staden som jag för länge sedan lämnade och helt vände ryggen till.

Jag hatade aldrig var jag växte upp. Jag lämnade inte för att jag var pissless och aldrig ville se den där j*la stan mer. Men det har samtidigt inte varit någon självklar kärlek. Så kändes det inte i alla fall. Men det finns väl en anledning till att jag alltid fortsatt att kalla Skara för ”hemma”. Att jag alltid sagt att jag ”ska hem” när jag åkt dit. Att jag alltid känt ett lugn och en rofylldhet när jag befunnit mig där. Att just Skara varit platsen jag åkt till när jag mått dåligt. Inte bara för att mamma och pappa bor där, utan för att jag trivs där. På riktigt.

Och för någon dag sedan, när jag var där för första gången på ett år (pga Corona), så blev känslan så stark att jag fick rysningar och ögonen fylldes med tårar. Känslan av att jag hade saknat det så oerhört. Känslan av att det här, det är den vackraste platsen jag vet på denna jord. Inte bara staden i sig, utan allt runt omkring, Kullarna, lövträden, lummigheten och de omkringliggande bergen som blå skuggor i horisonten. Och så Vänern, stor som ett öppet hav, men samtidigt så oerhört stilla.

Om vi (eller om jag får bestämma så skriver jag, NÄR vi) flyttar till Skara, så vill jag fortfarande bo på landet. Så på ett sätt blir det inte helt som att jag flyttar tillbaka – det hade jag nog inte klarat av. Men det blir nästan som att jag gjort det.

Det finns ett speciellt ställe utanför Skara, där jag vill bo. Jag har åkt runt där så många gånger med mamma, men den här gången var det som att jag såg bygden för första gången. Bakom varje krök gömmer sig otroliga, gamla hus med alléer som välkomnar en till gårdarna. Jag hade kunnat bo i vilket som helst av dem. Slumpa mig ett och jag skulle bli over the moon. Och jag tänkte flera gånger efter varann för mig själv där i bilen att..

Här. Här ska jag bo en dag.

Jag har bestämt det nu.

Elin Kero

NEVNARIEN

Jag heter Elin Kero. Jag är 32 år och bor i en liten röd stuga på landet utanför Örebro. Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video.

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Kategorier

Här bor jag

Här bor vi!

Lär känna mig

Play Video

Mitt liv 2010-2019 sammanfattat på 13 minuter!

BAKOM BLOGGEN

Elin Kero

Jag heter Elin Kero. Jag är 32 år och bor i en liten röd stuga på landet utanför Örebro. Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video.

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Kommentarer

Detta inlägg har 28 kommentarer

  1. Emma

    Åh vad underbart att läsa. Jag är själv från Stockholm och kan ibland känna att jag söker efter något annat, speciellt när min lägenhet mer känns som en ”mellanplats”. Får se vad som känns hemma för mig! <3

    1. Elin Kero

      Det är så himla fint att tänka på, att utforska och känna efter, tycker jag 😀 Vissa platser känner man ju verkligen mer för än andra 😀

  2. Anna

    Relaterar till 100%
    Flyttade tillbaka till Schlätta efter 10 år i andra län. Trodde aldrig det skulle ske men så bara helt plötsligt kändes det rätt.
    Ett år i Lidköping först (men det hatade vi båda två pga stämningen och hur folk är i allmänhet, annars är det ju superfint!), sen två år i Skövde (där var jag förvånad över hur himla BRA jag trivdes, och nu, slutstationen, Kinnekulle, sen 3 månader tillbaka.
    Varenda dag känns det som en dröm!
    Det känns verkligen som att själen har hittat hem.
    Är helt säker på att du kommer känna likadant.

    1. Elin Kero

      Vad fint att läsa dina tankar om det! Det är ju ish 10 år för mig med (14 blir det väl i år) och trodde aldrig att jag skulle känna såhär. Men nu förstår jag ju varför det inte är så ovanligt att man vill tillbaka 😉 Och vad fint att ni flyttat till Kinnekulle! Så himla vackert där juuu! Wow! 😀 😀

  3. Åh vilket fint inlägg.

    Jag förstår precis hur du känner. Jag känner precis likadant för min lilla hemby uppe i norr. Det har ju alltid varit ”hemma”, oavsett vart jag har bott. Där jag bor nu, och tidigare har bott, har ju också varit hemma men mer ett tillfälligt hemma medan det andra alltid alltid varit det ”riktiga” hemma. Det har liksom aldrig ändrats, medan alla andra platser bara varit tillfälliga hemma. Känns lite som att jag svamlar nu, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag vet inte om jag kommer hamna där i framtiden, men jag drömmer om att bo nånstans där i närheten i alla fall.

    Jag tror också att ibland så måste man lämna det som är hemma, för att verkligen förstå vad det kan betyda för en. Det kanske inte är så för alla men så har det varit för mig. Jag hade nog inte uppskattat den platsen lika mycket som jag gör idag, om jag hade blivit kvar där. Då hade jag nog snarare börjat hata platsen, för det var inte vad jag behövde just då. Samtidigt som jag känner att här vart jag bor nu inte riktigt längre är rätt plats för mig. Det kanske handlar om att varje person måste få prova sina egna vingar.

    1. Elin Kero

      Inget svammel! Jag förstår precis vad du menar och känner verkligen likadant.Det är väl som med allt. Och deet känns som att det är lite som med relationer.. om det skaver lite så kanske man ska ge varandra lite distans för att sedan komma tillbaka och därmed förstå vad den andra betyder när man känner hur mycket man saknar.. 😉 Precis det jag behövde med Skara. Den första tiden var jag knappt där alls och saknade ingenting men sen har stan växt på mig igen, lite i taget. Och det är ju skönt när man får vända hem och man vet att man gör det för sin egen skull. För att man själv valt det. Och inte för att ens föräldrar bestämde att man skulle bo där innan man föddes 😉

  4. Julia Nilsson

    Vilken känsla att ha hittat svaret på en sådan svår fråga! 😃🙌🏼 Hoppas på att få fortsätta följa din resa tillbaka till Skara i framtiden! ✊🏼✊🏼

    1. Elin Kero

      Verkligen! Kändes så stort, jobbigt och överväldigande innan. När jag trodde att ”den platsen” var en jag ännu inte bott på. Att det skulle krävas en massa sökande osv. Nä, skönt att den fanns hos mig hela tiden <3

  5. Anna

    Åh underbart
    Jag känner likadant och skulle flytta tillbax direkt om jag hade kunnat till schlätta
    Nu är jag tyvärr låst pga barn och nu är det bara 16 år kvar tills barnen flyttar hemifrån 🥺

    1. Elin Kero

      Men ååååh det är ju det också! <3 <3

  6. Johanna O

    Vilken underbar läsning!! 💕💕

  7. Jessica

    Ryste typ när jag läste ditt inlägg! Vilken skön känsla av lugn som sprider sig i kroppen när man inser just det du gjort nu. Att känna att man trivs någonstans är livsviktigt! ❤️

    1. Elin Kero

      Men vad fin du är! Och så fint att veta att du v erkligen förstår vad jag menar också <3 Det är verkligen SÅ viktigt - för själen <3

  8. Iza

    Relaterar. Kommer från Vikingstad, en liten ort/stad innan Linköping. Ett klockrent samhälle att växa upp i, men man drogs mot stan. Vet inte ens varför. Jag älskade att ta nattliga promenader. Jag gjorde det när kan bodde i Göteborg en kort tid. Det är något med städer på natten. Men det var inte samma sak.

    När jag träffade Albin, var han då, soldat i Boden. Jag längtade att få hälsa på, eller bara åka upp överhuvudtaget. Vi bodde tillslut där, i 2 år blev det. Det bästa beslutet vi tagit.
    Hade jag inte blivit gravid, hade vi nog bott kvar. Kanske köpt en gård och allt det där.
    Jag ångrar ingenting. Mitt hjärta klämtar dock efter Norrbotten, Boden, och byarna omkring. Äventyren som kändes lite mer på riktigt och nära hem. Jag saknar det så det gör ont ibland. Är otroligt tacksam att vara nära hem, kunna träffa alla när jag vill. Tyvärr har corona gjort att det känts som vi bott i Boden fortfarande. 12 timmar från alla, när det egentligen inte ens är mer än 30-40 minuter.
    Jag förstår känslan. När min morfar gick bort, när jag nyligen fyllt 30, och stod i vardagsrummet hemma på gatan jag växte upp, så sa jag det till min pappa, att hur mycket man än trivs och älskar att bo där man gör, kommer den här utsikten, och det här huset alltid vara just hemma.

    Jag hoppas att ni får det ni önskar och vill . Ni är fantastiska ❤

  9. Vildhjerta

    Åh, jag hör dig Elin… Och vad fint att du vet vart du ska börja leta. Bär på samma längtan. När barnen flytt nästet bär mitt lass norröver. Riktigt vart vet jag inte än. Bara att själen vill ha ett annat lugn, ett enkelt liv, nära eller i fjällen. Tror det är mina Norrlandsanor som gör sig kända.

  10. Clara

    Va fint att du hittat det. Chansen är större att jag skulle stöta ihop mig där också så ja, våga dröm och dröm stort!
    Jag tänker att hem behöver inte vara en plats. För mig är det en person och jag skulle följa honom vart som helst i världen.

  11. Alexandra

    Så härligt inlägg Elin!

    Jag vet precis den där känslan! Jag känner den varje gång jag rullar in hemma i Prinseryd. Jag älskar Stockholm, i lagom mängd, men stressen här är så nära 24/7. Men när jag sitter hemma i mina föräldras soffa så vet jag att här kommer jag gifta mig och bosätta mig så småningom, det är liksom bara en tidsfråga.

    Kram på dig!

  12. Felicia

    Åh, vilket fint inlägg! <3

  13. Evelina

    Jag började läsa till sjuksköterska för lite mer än 5 år sedan på distans. Blev kär i en norrbottning och har nu bott snart 5 år på annan ort än min hemort. Vi har hus, familj och fasta jobb. Men ändå så drömmer jag om att få flytta hem. Varje gång jag åker för att hälsa på mina föräldrar så gråter jag på vägen hem i förtvivlan. Det sista jag vill är att åka därifrån. Det är min största önskan i livet. Att få komma hem igen.

  14. Lovisa

    Känner exakt likadant! Vill inget annat än bort från min uppväxtstad men för varje år borta har längtan hem vuxit. Och det har blivit mer självklart att det är det som är mitt hem. Får alltid rysningar när tåget rullar in i staden och jag känner igen alla gator, hus och detaljer. När jag kliver av tåget fylls jag alltid av ett lugn och jag känner mig oerhört grundad och med fötterna på jorden på något sätt! Och varje gång jag lämnar staden fylls jag av klump i magen och en liten gnagande olustkänsla, trots att jag trivs rätt bra i mitt andra ”hemma” i den andra staden. Men hemstaden har något speciellt, som får mig att andas lugnare, som får mig att må så bra. Så för varje år blir det bara mer och mer självklart: en dag ska jag tillbaka.

    Men håller med dig kring det där med bekanta. Hatar att möta gamla klasskompisar och får alltid en känsla av att dom tror att jag är samma person som jag var när jag var 12 och vi gick i samma klass, men jag försöker tänka att med tanke på hur mycket jag har ändrats sedan dess så har säkert dom också gjort det, och vi kan mötas, le mot varandra, och sen inte bry sig mer om det. Dom vet inte vem jag är idag och jag vet inget om dom längre, och jag tror ändå jag landar mer och mer i det för varje år. Försöker sluta bry mig om vad alla andra tycker och tänker. Älskar jag min stad så är det ju där jag ska bo – det får ingen stoppa

  15. Jenny

    Amen gud blev så nyfiken när jag såg detta inlägg på instagram så jag klickade mig
    vidare och blev så glad när jag nu läst igenom inlägget.

    Känner så igen mig själv i att bara vilja hitta hem, för tillfället bor vi utomlands pga av min sambos arbete och jag räknar verkligen ned dagarna.
    Född och uppvuxen utanför Norrköping men kände mig aldrig roligt hemma. Och väl ju insätt i och med ditt inlägg att jag har aldrig känt mig så bekväm/hemma som jag gör när vi besöker mina svärföräldrar i Lidköping, hoppas innerligt att min sambo senare vill återvända dit.

  16. Emma

    Jag vet precis det du skriver om. Det var jag för några år sedan. Längtan hem blev så stor efter år på annan ort. Den plats på jorden som alltid varit och är hemma. All lycka till er!

  17. Lovis

    Åh så himla fin läsning. Jag har varit precis likadan och tänkt att jag aldrig vill hem till min lilla by igen. Uppvuxen i Klockrike, som verkligen är en idyllisk liten by med skog och åkrar. Sen nu så väntar jag barn och mina föräldrar erbjöd oss deras hus och plötsligt kändes det som det finaste och mest självklara stället att bo på. Så långt och tryggt. Om ett år typ så bor jag får igen och jag längtar så!

  18. Martina Åkerman

    Jag lämnade Sverige 1969 då jag var 11 år. Mamma gifte om sig med en Amerikan och vi har bott i San Francisco området nu i 52 år. Jag är nu 63 år gammal. Under åren som gått har jag återvänt till Stockholm då o då, och pluggade till o med ett par år på Berghs Reklam Skola i Stockholm, 1977-80. Bodde då hos pappa.
    Jag har aldrig lyckats med att skaka av mig hemma känslan till Sverige. Min själ svävar för alltid över Stockholm o skärgården. Jag har två ställen där min riktiga hemma känsla finns. På landet, i en röd sommarstuga i Stäket straxt utanför Stockholm, där många av mina ungdomsdagar spenderades…och på mormors soffa i en lägenhet i Sundbyberg.
    Jag har ALLTID tänkt att jag en dag, när jag är pensionerad, att jag ska komma ’hem’ igen för alltid. Men…jag undrar, hur skulle det egentligen bli efter så många år i USA. Sommarstugan ägs nu av andra, och mormors soffa finns inte mer. Mormor finns inte mer. Covid-19 tog min pappa ifrån mig ett år sen. Allt som jag saknar och har längtat tillbaka till…det är inte detsamma längre. Det är som en sorg inom mig som aldrig kommer att försvinna. Hemma finns inte mer. Det gör ont.

  19. Hannas krypin

    Så underbart att du känner att du hittat ditt hemma. Även om det från början inte var det du tänkt dig. Ibland tar livet en på vägar man inte tänkt sig. Hoppas på att du snart får flytta hem!

  20. Morgan

    Jag har aldrig riktigt tänkt på var mitt ”hem” är någonstans så som du beskriver. Men absolut började mina tankar att snurra nu, det finns några ställen som jag skulle kunna tänka mig. Men kanske är just det där med var ”hemmet” finns inte så noga jag tror mer att det är viktigare att veta var man kommer ifrån.

  21. Kristina Ponting

    Mitt hem är Karlshamn, trots jag är uppvuxen i Åre, trots jag bott där nästan hela livet, så är det här jag livet fullt ut:) Nästa gång jag flyttar blir det en etta med torvtak…………..

Lämna ett svar

Mer läsning...

Fotografi

Allt som skärpedjup och hur du får suddig bakgrund när du fotograferar

I det här inlägget förklarar jag vad skärpedjup är och hur skärpedjupet påverkas av ditt val av bländare, samt avståndet …

Läs mer →
Bildbehandling

Hur får jag bra bildkvalitet på Instagram?

I det här inlägget berättar jag hur du bäst exporterar dina bilder från ditt redigeringsprogram för att få bäst kvalitet …

Läs mer →
Bildbehandling

Färgblödning – vad är det och hur får jag bort det?

Färgblödning är ett annat ord för Kromatisk aberration eller kromatisk avvikelse. Det är när konturerna på ett objekt får en …

Läs mer →