Elin Kero

Fotografi, DIY, återbruk & livet på landet

Att säga hejdå till det som varit

Spola tillbaka till första veckan i juli.

Jag har alltid tyckt att det är svårt att säga hejdå till sådant som varit och jag hat-älskar förändringar. En del av mig vill nämligen att det händer saker hela tiden, att livet ska vara spännande och att vardagen förnyas… samtidigt som en annan del av mig bara vill ha lugn och ro och vara där allt är välkänt och vanligt. En omöjlig kombination.

Varje gång jag sagt hejdå till ett hem så har jag gjort det med en stor klump i magen, gråten i halsen och en känsla av att vilja klamra mig fast och aldrig släppa taget. Det har inte spelat någon roll hur fantastiskt mitt nya boende varit, det har ändå varit en stor sorg att ta avsked. För att flytta (speciellt till en ny stad, som jag gjort ett par gånger nu) är ju verkligen att sätta punkt och att börja om på nytt.

Det är tungt innan flyttlasset går, men sedan är jag alltid snabb med att släppa taget. Men det minns jag liksom inte när jag står där i kaoset av flyttkartonger och undrar om det någonsin kommer kunna bli så bra på en annan plats som det varit just här.

Sista veckan i Gottsätter gick jag runt i trädgården i mormors stövlar och plockade alla de sista blommorna i rabatten. Pionbusken hade gråtit en hel del efter vår bröllopshelg för alla blombladen låg utströdda i gräset nedanför, men jag lyckades ändå få ihop en fin och yvig bukett som jag mixade ut med Kirskål och klätterrosor. Klätterrosorna New Dawn som jag planterade sommaren 2020 efter att vi precis flyttat in i röda huset. De hade verkligen börjat trivas ordentligt i rabatten såhär två år senare och jag hann med att plocka ytterligare en bukett rosor innan flyttlasset gick. Och så plockade jag en liten bukett Schersmin också förstås, som doftade helt gudomligt i hela vardagsrummet efter att jag tagit in dem.

Och så satt jag där i soffan och tittade på vyn som varit min favvo ända sedan första dagen i huset: Eldstaden, öppningen till hallen, den blågröna dörren in till köket och så trappan som kröker sig upp till övervåningen. Jag kommer sakna att sitta och titta här, tänkte jag. Men som tur är så finns det mycket bilder kvar som minnen.

Tyckte så synd om katterna när vi började riva i huset och packa ned livet. De verkade dock inte särskilt brydda om tumultet utan höll sig utomhus dygnet runt, precis som de gjort i nästan två månader vid det här laget. 2-3 gånger om dagen kom de in för att äta, såg sig omkring och luktade på alla nya saker som ställts i deras väg. Sedan åt de lika lugnt som vanligt och gick ut igen.

Jag var lite orolig över dem. Eller nä okej, jag var väldigt orolig. Jag undrade om de skulle känna av förändringarna, bli rädda och sticka. Om vi skulle lyckas fånga in dem i tid till flytten. Hur vi skulle lösa det för dem under det kritiska momentet just när flyttgubbarna stormar in och hämtar alla grejer och sedan slänger in dem i nya bostaden. Hur skulle de hantera det?

Hade först tänkt att vi skulle packa in katterna i bilen precis innan flyttgubbarna kom och ta med dem till nya huset innan flyttkartongerna skulle levereras. Men jag kunde inte sluta tänka på hur jobbigt det skulle bli för dem att komma till en ny plats och stängas in i ett tomt rum medan det skulle bullra av steg från ett helt gäng okända personer utifrån. Jag kanske är en tönt när det kommer till våra katter och jag kanske oroar mig för mycket överlag, men det kändes bara inte bra i magen. Inte när vi hade ett annat alternativ som var mycket bättre för dem.

De var ju som sagt ute 24/7 innan flytten och hängde mest nere i ladugården på dagarna. Ett prima kattliv med andra ord. Så vi bestämde oss tillslut för att låta dem dra sig undan i trädgården medan hela flytten skedde. Vår granne Mimmie passade dem medan vi åkte iväg till Skara, tog emot alla våra saker och packade upp så mycket vi hann med på en kväll. Dagen efter åkte jag tillbaka till Örebro och hämtade dem. Ska inte påstå att det var en enkel bilresa på två timmar instängda i sina burar, men det gick förhållandevis bra och när katterna kom hem till nya huset så släpptes de ut till ett nytt sovrum, men med samma möbler, kläder och textilier som vi haft i vårt förra sovrum. Och vi var ju där. Så jag tror att det för dem luktade lite av hemma ändå och de var inte ett dugg oroliga när de kom ut.

..men nu går jag händelserna i förväg..

Morgonen när flyttlasset gick var allt lugnt. Det var som att det stormat konstant i flera veckor och så blev det plötsligt vindstilla. Inte tre triljoner jobb-grejer att göra. Ingen bröllopstodo som aldrig tog slut. Inget evigt packande i flyttkartonger. Ingenting. Mina skor knastrade mot gruset när jag gick runt huset och såg till att allt var framplockat. Popcorn (vår svarta katt) strök runt och undrade vad som var på gång.

Från den här stunden skulle flyttgubbarna (eller ja, flyttkillarna) ta över. Det var skönt på så många sätt. Skönt att slippa bära och släpa till musklerna inte orkar mer. Skönt att det där hejdå’et inte blev så kraftigt. Att sätta sig i bilen för att åka 16 mil till vårt nya hus var som att åka hemifrån en helt vanlig (om än rörig) dag. Sakerna var ju kvar, katterna kvar och huset stod kvar precis som vanligt.

Men det var inte som vanligt.

Fortsättning följer…

Elin Kero

NEVNARIEN

Jag heter Elin Kero. Jag är 34 år och bor på en gammal 1700-talsgård (vi hyr ett av sidhusen!) på landet utanför Skara, där jag är uppväxt.

Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video. Jag gör även fotouppdrag för företag, samt säljer Fine Art Prints och Photoshop-verktyg i min onlineshop!

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Headerbild fotad av Linda Eliasson.

Kategorier

Här bor jag

Här bor vi!

I min kameraväska

Lär känna mig

Play Video

Mitt liv 2010-2019 sammanfattat på 13 minuter!

Bloggvänner

BAKOM BLOGGEN

Elin Kero

Jag heter Elin Kero. Jag är 34 år och bor på en gammal 1700-talsgård (vi hyr ett av sidhusen!) på landet utanför Skara, där jag är uppväxt. Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video. Jag gör även fotouppdrag för företag, samt säljer Fine Art Prints och Photoshop-verktyg i min onlineshop!

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Kommentarer

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Katta

    Så himla härligt att du tog så mycket hänsyn till katterna, vilken otrolig tur dom har som har hamnat hos just er! <3 Ska bli så spännande att höra vad ni allihop tycker om ert nya hem sen, och såklart få se inredningen! Hälsningar från Dalarna och en sporadisk men trogen läsare/youtube-följare 🙂

    1. Elin Kero

      Men vad kul att höra! Jag lurar lite på mitt nästa inlägg om huset! Har så himla himla mycket att dela så vet knappt var jag ska börja haha!

Lämna ett svar

Mer läsning...

Bildbehandling

Min utskriftsguide för nybörjare

Detta inlägg är betald reklam för Epson Sverige (som jag är ambassadör för). Idag ska jag skriva ut och rama …

Läs mer →
Personligt

Mina favoritplatser där jag bott: STOCKHOLM

Jag flyttade till Stockholm sommaren 2014 för att studera Bildbehandling på Fotoskolan STHLM. Tanken var inte att stanna längre än …

Läs mer →
Personligt

En vecka i mitt liv | v.43 2022

En morgon på jobbet. Jag värmer upp mitt arbetsrum med tända ljus och mig själv med tjocka kläder. Jag gillar …

Läs mer →