På natten mot den 18 juni låg regnmolnen tunga över sjöarna och kullarna i Vallebygden utanför Skara. Klockan var efter tolv när jag och min blivande man äntligen kröp i säng efter en hel dag av förberedelser. Tröttheten var stor, men pirret ännu större och jag satt länge omsluten av mörkret i den mjuka sängen och blickade ut genom fönstret. Vyn där utanför är verkligen helt otrolig.

Platsen som vi bokat för bröllopet heter Fredrikssons Pensionat Sjöbacka: Ett gult trähus lika otroligt som utsikten bortom det. När man svänger av den slingrande landsvägen så följer en lång grusväg upp mot huset. Trädgården är lummig och blommig och angränsar till en vidsträckt äng, som vid tiden för bröllopet var helt täckt av fluffiga hundkex. När jag kom hit för första gången för ett år sedan så blev jag helt hänförd och på samma gång vildsint förälskad. Det är något speciellt med den här platsen och jag är så otroligt tacksam och lycklig att jag fick ha mitt bröllop här. Platsen gjorde verkligen ALLT.

_{Foto: Linda Eliasson}

Min klocka ringde 06.00 på bröllopsmorgonen. Efter en natt av regn som smattrade mot taket, så började ljuset äntligen återvända och jag kunde skymta blå himmel bakom de flyende molnen. Trött men ivrig tassade jag nedför trappan och ut i trädgården. Min första och enda uppgift för dagen var att ställa ut blommorna som stått och vilat under tak hela natten. Katten Alice höll mig sällskap medan jag rättade till bordsdukar på verandan, kollade till vaserna på stolarna vid vigselplatsen och slutligen ställde upp hinken med blommor på den gamla vagnen på framsidan där Välkomstdrinken senare skulle hållas.

Det är någonting som är så himla speciellt med att vara vaken före alla andra. Och kanske extra speciellt att vara den första och enda vaken på sin bröllopsdag. Stillheten och lugnet, ensamheten.. innan livet börjar rusa och munnen går i ett.

_{Detaljer från vigselplatsen. Foto: Linda Eliasson}

07.00 var det dags för frukost, sedan skulle min blivande man, hans syster, min syster och min systers kille ta över och fortsätta ställa i ordning allting, medan jag gick upp för att göra mig i ordning. Vid den här tiden hade solen börjat kika fram mellan molnen och den strömmade stundtals in över det vita bordet framför fönstret där jag började plocka fram mitt smink. Jag satt först helt i tystnad framför fönstret. Doften av den lummiga trädgården utanför fyllde rummet, fåglarna sjöng vackrare än någon musik jag någonsin lyssnat på och sjön och berget där borta i fjärran gav mig gåshud.

Tänk att jag ska gifta mig idag.

Jag skrev mitt vigsellöfte till min blivande man den morgonen. Livet hade gått i ett i 3 veckor och jag hade helt enkelt inte haft varken ro eller tid att sitta ned och skriva. Men det blev på något sätt extra fint att skriva det just under bröllopdagens första timmar. Ännu kvar i lugnet betraktade jag min egen spegelbild medan jag stök på bassminket med en borste och på 0,2 sekunder skrynklades mitt ansikte ihop och en tår vacklade i ögonvrån. Tänk att jag skulle få gifta mig med mannen i mitt liv! Den vackraste själen jag känner och någonsin känt.

Om jag redan gråter – hur ska det då gå när jag ska säga detta högt?, tänkte jag och sms’ade syrran:

Fortsättning följer…