– Stockholm, 21 oktober, 2019

Jag är mitt i dimman och tusentals blöta partiklar svävar i luften. De landar på min hud när jag promenerar genom skogen och mitt hår blir snabbt trassligt och fuktigt.

Det knäpper och stänker överallt omkring mig när vattnet droppar ned från trädkronorna. En fågel knarrar vagt från en gren. Jag är till synes ensam.

Jag äter ett äpple som en granne plockat från sin trädgård och lagt i en skål vid brevlådan. Jag önskar att jag kunde berätta för dem hur glad jag blev när jag såg det och hur makalöst gott ett höstäpple kan smaka på en morgonpromenad.

Jag märker inte hur hoptryckt och åtdragen min andning är förrän jag står här i skogen. Jag tar ett bett av mitt äpple och tappar nästan andan mellan tuggorna, fastän jag står helt still – visst är det hemskt?

Den här stan gör det här med mig.

Så jag sluter ögonen. Lyssnar på vattendropparna som slår mot marken. Andas. Drar fingertoppen längs det glatta skalet på mitt äpple. Andas. Känner syran från äppelsaften mot tungan. Andas. Tittar igen. På dimman mellan trädstammarna.

Jag andas lugnt nu.

Tänk vad naturen kan göra med en. Och ändå är det så svårt att ta steget att gå ut? Hur kan våra hjärnor bli så korrupta att vi försöker sålla bort det som verkligen betyder något?

Varje dag. Varje morgon intalar jag mig själv att jobbet är viktigare. Att jag bara ska bränna av några punkter först. Sen… Sen ger jag mig själv tillåtelse att andas ordentligt?

Hur ska en människa kunna leva om hen inte andas?

Fötterna sjunker ner i mossan när jag tar några steg bort från skogsvägen. Minisvampar sticker upp lite här och där och jag kan inte låta bli att sätta mig på huk och röra vid dem. De är så vackra.

Så kom ihåg idag, när det är måndag. Arbetsveckan är igång, men det betyder inte att du ska glömma bort dig själv helt och hållet.

Kom ihåg att andas <3