Kreativitet är inte alltid så enkelt

– 6 september 2020

Det här med kreativitet kan vara rätt känsligt ibland. Jag tänker att det kan verka så enkelt att vara intresserad av någonting och sedan bara producera, dag efter dag. Men ni fellow kreatörer vet ju att så inte är fallet.

Jag har väldigt många olika kreativa intressen. Några av dem är enklare att hålla på med, medan andra ger mig obeskrivlig prestationsångest. Eller det kanske inte är enbart det? Prestationsångest? Ibland känns det som att jag vill så mycket att jag inte ens kan börja. Det betyder så mycket för mig att det på något sätt blir tungt att hantera. Jag vill släppa ut hela mitt inre varje gång jag skapar – och det orkar man ju inte. Inte varje gång.

Att teckna är en sådan grej för mig. Det är den skaparform som jag hållit på med absolut längst, som varit mest förknippad med mig som yngre och som jag verkligen älskat att hålla på med. Men det är också det kreativa hantverk som varit och är absolut svårast att hålla på med. I perioder kan jag vara helt uppslukad av det, men sedan kan jag förlora gnistan under flera, flera år… för att en dag plötsligt finna den igen. Och så rullar det på.

Hej, hejdå.. hej och hejdå.

Men det jobbigaste med dessa ”känsliga skapandeformer” är nog att jag aldrig, aldrig blir nöjd. Hur noggrann jag än är och hur mycket jag än kämpar, så blir det aldrig bra nog. Samtidigt som det också är en av de finaste saker jag vet, att hålla i en penna och leka med världens alla färger.

Komplicerad relation.

Den skaparform som jag har absolut enklast med är lyckligtvis fotografi. Eller lyckligtvis och lyckligtvis.. Nu låter det som att jag vunnit lotteriet att råka jobba med just det som jag kan sysselsätta mig med allra enklast. Men så är det såklart inte. Det är snarare så att jag har valt att jobba med foto, just för att jag har en så lättsam relation till det. Förhållandevis lätt relation, kanske man skulle säga. Att skapa är aldrig enkelt – inte ens när det är som enklast.

Jag har absolut lust och mindre lust att fota i perioder, men det är inte så…. radikalt? Svängarna är inte så starka, pauserna är inte så långa. Jag vet att jag kan lägga ifrån mig kameran och ta upp den igen imorgon. Det är inte katastrof om en bild inte blir bra – jag kan prova igen. Och igen och igen. Mitt tålamod är outtömligt.

Ibland undrar jag vad det är som gör att vissa kreativa ting är så oerhört känsliga för en, medan andra inte är det. Varför kan jag känna sån enorm prestationsångest kring att teckna – så mycket att jag får ritkramp och inte kan göra något annat än att stirra likgiltigt ut på mitt blanka papper, år efter år, efter år? Medan jag också känner prestationsångest för min fotografi, men tar det lite mer med en klackspark och ”gör det ändå”.

Jag vill göra mitt bästa när jag tecknar och jag vill göra mitt bästa när jag fotar också. Men med det senare är det inte på liv och död. När jag tecknar och gör mitt bästa men inte når perfektion (vilket jag ju såklart aldrig gör), så känner jag mig värdelös. Jag blir arg och frustrerad. Men när jag fotar och gör mitt bästa men inte når perfektion, så tänker jag ändå ”äh, det blev bra ändå! Kanske inte som jag tänkt mig, men något helt annat”.

Märkligt det där.

Ibland är det svårt att uttrycka just den här känsligheten i sociala medier.

Allt jag visar upp som jag skapar är något som jag potentiellt skulle kunna göra på beställning – utåt sett. Inifrån är det inte alls så. Majoriteten av det jag gör, gör jag bara för mig. Och skulle aldrig kunna drömma om att dra in pengar på det. Det kreativa är i vissa fall alldeles för känsligt för det. Jag skulle gå under. Tappa gnistan helt. Aldrig vilja skapa dessa ting igen.

Ibland är det till och med jobbigt att få frågan. ”Kan du måla ett porträtt på mig och min kille?”. Vet inte varför. Kanske för att jag kan. Fysiskt sett. Men emotionellt kan jag inte och det är svårt att förklara den skillnaden. Inte för att jag måste förklara mig, men det blir rörigt inombords.

Vissa saker måste helt enkelt bara få vara mina.

Känner du igen dig i det här?

Elin Kero

NEVNARIEN

Jag heter Elin Kero. Jag är 32 år och bor i en liten röd stuga på landet utanför Örebro. Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video.

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Kategorier

Här bor jag

Här bor vi!

Lär känna mig

Play Video

Mitt liv 2010-2019 sammanfattat på 13 minuter!

BAKOM BLOGGEN

Elin Kero

Jag heter Elin Kero. Jag är 32 år och bor i en liten röd stuga på landet utanför Örebro. Jag driver eget inom foto, där mitt huvudfokus är att utbilda andra kreatörer inom de ämnen som jag brinner mest för – foto, redigering och video.

Den här bloggen handlar såklart om foto, som är mitt största intresse – och hur jag gjorde det till mitt yrke. Men också om drömmen om livet på landet (som blev sann!). Om DIY, pyssel och återbruk. Om de fina ögonblicken i vardagen och strävan efter ett stressfritt och stillsamt liv.

Kommentarer

Detta inlägg har 16 kommentarer

  1. Ida

    Jag känner definitivt igen mig väldigt mycket i det du skriver! Även tecknandet, som då jag var yngre brukade vara oerhört lustfyllt, är idag så förknippat med ångest att jag inte ens överväger att ta upp pennan och ens försöka igen. Vilket känns så oerhört tråkigt, för ett tag var det en så stor del av mitt liv som betydde mycket för mig. Tror att jämförandet sätter många käppar i hjulet för mig och gör att jag tappar modet att ens försöka då jag ser hur fina saker andra producerar. Som att jag skäms över att det jag gör inte blir lika bra, i alla fall i mina ögon. Vilket är otroligt dumt, men ibland är det svårt att hålla ifrån sig dessa tankar.

    För mig är skrivandet den minst ångestfyllda skapandeformen, kanske för att jag kan hålla det flr mig själv och inte känner att jag behöver visa upp det för någon. Ibland har jag superflow och orden bara flyger ur mig men andra dagar kan det vara riktigt kämpigt. Dock spelar det mindre roll att det jag skriver en dag inte blir särskilt bra; för det blev i alla fall någonting och det är enklare att skriva om än att börja på ett blankt ark. Jag önskar att jag kunde få in det tankesättet i andra delar av kreativiteten!

    Egentligen är det så dumt att man alltid fokuserar så mycket på prestationen, på slutresultatet, när det i många fall borde vara resan som är målet. Kanske skulle skapandet i vissa fall bli mindre ångestladdat då? Om man tar bort att man ska skapa ”någonting” och bara njuta av att få skapa istället. Men det är nog lättare sagt än gjort.

    (Det blev svamligt det här, jag hade tydligen mycket att säga haha!)

    1. Elin Kero

      Det är så hemskt att känna så! Och veta att teckna egentligen är något av det finaste man vet. Tror att det är samma sak här. Jag har också utvecklat en så himla avancerad vision av hur jag vill att mina färdiga teckningar ska bli. Känns som att jag har utvecklats i tanken, men eftersom jag haft ångest har jag inte övat. Så min tanke stämmer inte överens med vad jag faktiskt kan prestera. Jag måste ju öva för att lära känna former och linjer igen. Och ju längre jag väntar desto värre blir det. Haha.

      Vad mysigt att du skriver! Och att du får ha det skapandet lite mer lättsamt! Jag tycker att det gör att man hanterar svårigheten till det andra bättre <3

      Har inte tänkt på det där men håller verkligen med dig ang resan! När jag fotar så tycker jag att det är underbart att bara vara ute och fota. Det spelar ingen roll o det blir något eller inte. Medan när jag tecknar och.. typ syr.. så är jag så himla fokuserad på slutresultatet. Viktig tanke. Att börja uppskatta hantverket när man håller på med det och inte se för långt fram i processen 🙂

  2. Therese

    Jaaa du är så sjukt bra på att sätta ord till känslan! Håller på med många olika grejer (handarbete, musik, teckning, akvarell) och känner absolut på samma sätt för en del av grejerna. Stickning är en sådan grej som jag kan hålla på med när som helst utan problem medan framförallt akvarelltillfällena kan komma väldigt glest trots att jag älskar det så mycket när det funkar ”som det ska”.

    För min del har jag märkt att prestationsförväntningarna i det hela kan göra det väldigt jobbigt, så jag gör nästan inga handarbeten på beställning åt folk eftersom det är då det börjar kännas jobbigt…

    1. Elin Kero

      Nä men precis samma här! Det går bra så länge som det bara är en själv som man ska tillfredsställa. Skulle inte kunna hantera tyngden av att också ha en kunds tankar att jobba efter haha!

  3. Charlotte

    Ja jag känner också igen mig. Mina kreativa uttryck är musik och foto och jag har mycket större egna prestationskrav när det gäller musiken. Jag plockar inte så ofta upp gitarren numera och sitter och jammar som jag gjorde förut och jag skriver inga egna sånger nu som jag gjorde förr. Jag har till och med tänkt tanken att jag ”tappat det” inom musiken. Att jag inte kan skriva musik längre.
    Ibland kommer prestationskrampen när det gäller fotografering och redigering också men där tänker jag mer ”äh, ba kör!” och så gör jag det. Som för dig är fotograferingen enklare på något vis.
    För min del är det oftast jämförelsen med andra duktiga kreatörer som spökar. Det blir en frustration att jag inte kan det jag vill kunna, eller rättare sagt – det jag ser och hör andra kunna och som jag vill efterlikna, men vill göra på mitt eget sätt. Jämförelsens förbannelse är både på gott och ont. Den leder ju också till att jag får drivkraft att utvecklas och lära mig mer, men som sagt, allt för ofta är jämförelsen negativ och gör att jag känner prestationskramp.

    Tack för dina tankar. Du uttrycker det så bra. Stor igenkänningsfaktor.
    Kram

    1. Elin Kero

      Har också tänkt tanken att jag tappat det så många gånger. Och håller med dig om att man hakar upp sig väldigt mycket på att man i tanken tror att man kan mer och sen när man sätter sig ned för att skapa så stämmer det inte riktigt överens. Men som jag skrev i en kommentar tidigare så blir det ju svårare och svårare att leva upp till sina egna förväntningar om man inte övar – vilket man ju inte gör när man får ångest sådär. Rävsax haha…

  4. Lovisa

    Känner igen meeeeej! Och vi har ju pratat om detta förut du och jag. Tecknandet kommer och går i cykler. Långa perioder av uppehåll, och sen perioder av nästan fullkomlig mani.
    Att du aldrig blir nöjd kan man ju tolka som att du har en vilja att ständigt utvecklas, så det är ju egentligen bara posistivt. Men förstår om det sätter upp spärrar.

    Har kanske tipsat om det förut men för mig har det hjälpt att ha en ”kladd-bok” att teckna ”skräp-illustrationer” i. Där i finns det inga krav, det behöver inte ens bli något. En gång fyllde jag en hel sida bara med en massa hjärtan. Det blir som en uppvärmning. Det känns extra skönt när det har varit ett långt uppehåll och jag i princip har glömt hur det känns att hålla i en penna. In emellan då efter en period av kladdaden, bland sidorna i kladdboken, kan det då dyka upp en mer seriös skiss. Det är roligt att sen bläddra tillbaka bland alla sidor och se den extrema blandningen av bilden och det totala kaoset. Hela boken blir ett konstverk i sig, trots att det mesta i den är ganska fult. Det blir en fin samling ändå liksom.

    I nuläget sitter jag fast i en sån där spärr som du pratar om, och jag överväger att börja med en kladdbok igen (har tappat bort min senaste påbörjade).
    Känner precis som du, att jag vill SÅ OTROLIGT MYCKET, men behöver sänka kraven för att överhuvud taget komma igång.

    Tack för att du delar med dig! Och jag är övertygad om att du hittar tillbaka till ditt tecknande snart igen! <3
    Kram Lovisa

    1. Elin Kero

      Alltså jag skaffade ju en tecknarbok! Men jag är ju helt förstörd, eftersom jag inte ens kunde slappna av med den. Problemet var att jag fick ”första-sidan-måste-bli-bra”-förbannelsen. Efter det ville jag inte göra sämre. Och plötsligt hade jag en hel bok där varenda sida var tvunget att bli ett stordåd. Kunde ej hantera. Kanske måste prova igen, med ett nytt block och kladda sönder första sidorna, så att jag känner att jag inte måste prestera något bra på resten. Att bara rita hjärtan som du gjorde låter som ett bra första steg ;D Blev lite peppad nu! Kanske ska våga prova igen? Och verkligen fokusera på det rofyllda och inte på prestation. Tack för inspirationen <3 <3

      1. Andrea

        Tips! Börja skissa i mitten av boken, så försvinner pressen med att förstasidan måste va perfekt <3

        1. Elin Kero

          Aaaaah!! Får man göra sånt?! 😉 Haha! Nä men seriöst, det är nog det bästa jag kan göra <3

  5. Josefine

    Ja, jag känner igen det med mitt tecknande. Trots att jag egentligen vill så går det perioder jag undviker det. Jag känner att när jag började med det så finns det ”tillåtelse” att vara dålig och testa sig fram. Sedan kommer de gånger då jag presterar lite över min egentliga förmåga (ibland ska man ha lite tur när man drar linjerna!), vilket gör fallet större sedan när jag kommer tillbaka ner på den kunskapsnivå jag för tillfället är på vid nästa gång. Men jag känner att det som påverkar mig mest är när jag felar och jag inte har kunskapen än att veta vad jag kan förändra för att nästa gång försöka göra det bättre. Om jag inte vet var felet ligger så är det förutbestämt att upprepa det – inte så motiverande att ta upp pennan då…

    1. Elin Kero

      Men exakt!! Håller verkligen med i allt detta… <3

  6. Iza

    Kunde inte sagt det bättre själv… Men aj vad det träffade. Rakt in. Så som du känner för tecknadet. Är nog lite mer hur jag är inför fotografin. Rädd för att misslyckas, alla säger hur duktig man är, prestationen, och inte lyckas. ”Men jag gillar dem ju oavsett skarp eller suddig, är ju känslan du får fram som jag älskar!”

    Tacksam för den kommentaren, men att känna att det kvittar vad jag gör, och utvecklas blir det inget av. Får inte utrymmet. Det gör ont. Liksom.
    Vill jättegärna våga bli eget företag, fotograf. Men prestationsångest står ivägen och tar för stor plats. Så rädd att tappa suget, att det jag älskar blir jobbet, leverera i tid och alltid samma grej. Hittills har de brudpar etc jag fotat alltid litat på att jag väljer ut deras bästa bilder. (Galet förtroende) – men det har också varit enormt svårt. Så ja. Verkligen. Det här kändes ända in.

    Och så är jag i en super känslig period med. Så bölar ju nästan. Bara för att det är så skönt när man hittar någon som kan sätta mer ord på det du själv känner. Så tack
    Verkligen igenkännande på många sätt. ❤

    1. Elin Kero

      Men fina fina Iza! <3 <3 Det är så otroligt viktigt att veta och känna att man inte är ensam om det här. Jag tycker också det är galet skönt att läsa era kommentarer och om hur ni känner, för man går och bär på så himla mycket press. Press som man inte är ensam om. Massa massa kramar! <3

  7. Johanna Eneland

    Oj, så jag känner igen mig! Det är väldigt mycket kreativt skapande jag helt enkelt inte gör p g a prestationsångest och höga krav på mig själv. Jag har försökt nysta i det här, ända sedan jag var riktigt liten har jag haft höga krav, rev sönder teckningar om någon sa att de var fina men jag inte tyckte s. För de var inte så som i mitt huvud. Galet.
    Kanske beror det på uppväxtmiljö, eller för mig är det en del åtminstone fast det var riktigt svårt att se det. Fick hjälp på den vägen. Jag vill som du, gå rakt in i det kreativa med full kraft och alla känslor. Men samtidigt måste det bli bra på något vis, känns som om jag inte skulle ”tåla” om det jag såg framför mig var fult. Däri ligger nog min rädsla och mina hinder. Ja, herregud… Kanske skulle det gå med ögonbindel. Dansade på festival en gång på ett dansgolv där alla var tvungna att bära ögonbindel. Det var fantastiskt frigörande och härligt! 🙂

  8. Andrea

    Väldigt igenkännligt!

    Har själv alltid känt en slags ”hatkärlek” till tecknandet och målandet, och var ganska destruktiv i t. ex tonåren. Jämförde mig med andra hela tiden och spydde självhat över mitt egna skapande för att jag inte var lika bra som de jag såg upp till. Det kanske kommer med åldern, men i dagsläget så känner jag sällan så längre. Visst, jag kan bli lite taggad och irriterad om jag ser något som jag bara tycker är ”WOW”, men det triggar snarare inspirationen och nyfikenheten i mig istället. bara för att jag uppskattar någon annans verk, betyder det inte att jag måste kunna bemästra samma sak.

    Har även perioder då det känns som att jag glömt bort hur man gör, men har lärt mig att det är jättebra att välkomna de stunderna. För det är ett tecken på att man är på väg att levla upp, just keep pushing a little longer.

    Jag tror att mycket har att göra med egot, att man kopplar ihop skapandet med sitt egna värde. Lägg då även till perfektionismen på toppen av det. Då går det ju inte alls längre.

    Man får liksom(det är ju supersvårt, I know) försöka jobba med sig själv med att lägga det där egot åt sidan, och sänka på kraven helt om man känner sig låst. Måla fult med flit, bara ha fula skissböcker med billigt dasspapper som bara är menade för ”visuellt ordbajsande”. En sk ”Shit Book” istället för Sketchbook. Haha 🙂

    Nej, men jag tror att det nog är där skon klämmer när man får prestationsångest, att man tror att ens skapande är direkt kopplat tills ens personliga värde. Om man skapat något som har en mening bakom, hur kan det då vara fult?

Lämna ett svar

Mer läsning...

Fotografi

Hur får jag skarpa bilder???

Vi måste prata om en grej. Vi måste prata om det här med skärpa och konststycket att få skarpa bilder. …

Läs mer →
Pyssel & återbruk

Sprayfärger – och alla nyanser man kan önska sig!

Sprayfärger är ju livets liv när det kommer till DIY. Av alla sätt man kan uppdatera prylar på, så är …

Läs mer →
Pyssel & återbruk

Här är FLER av era bästa loppisfynd!

För en vecka sedan bad jag er att skicka in bilder på era favorit-loppisfynd till mig, så att jag kunde …

Läs mer →