– 10 februari, 2020

När jag var 19 år, så flyttade jag in i en lägenhet mitt i stan i Jönköping. Det var vad alla ungdomar ville ha, så varför skulle det inte vara vad jag ville ha?

Med tiden så märkte jag dock att det inte var så spännande att bo mitt i ett betongkvarter. Visst, man hade nära till mycket, men nära till vad egentligen? Till shopping, restauranger och uteliv. Är det livsnjut? Att köpa sig lycka? Nära till jobb och skola, absolut. Det var ju praktiskt. Men vad opraktiskt det var att hela tiden behöva ta sig till andra ställen för att kunna njuta på riktigt av det som jag värdesatte i livet?

25 år gammal flyttade jag till Bankeryd. En liten ort utanför Jönköping. Nära till jobbet, nära till mataffären och nära till Vättern och skogspartier. Det var som att jag hittade hem och jag mådde bättre än jag någonsin gjort förut.

26 år gammal flyttade jag till Stockholm. Eller rättare sagt 1,5 mil söder om city – till Tyresö. En förort med magiska naturområden och kilometer efter kilometer av skog och sjöar. Jag mådde ännu, ännu bättre än jag gjort förut.

Jag insåg dock att även om man kan bor naturnära i stan, så bor man inte i naturen. Stor skillnad på det. Något av det bästa jag vet i livet är (som ni vet) årstider, väder och skiftande ljus. Sådana saker som är extremt flyktiga och även om jag bara haft 3min ned till sjön eller 10min in i skogen, så är det 3 och 10 minuter för mycket. Sånt här kan vara över på några sekunder.

Jag vet inte hur många gånger jag missat det. Hur många gånger ett sjukt väder wow’at mig, men där lycka förändrats till FOMO. Stress. Ångest. För att jag inte “är där”. Jag är inte i det. Jag beskådar det genom ett fönster eller från mitt bostadsområde och det känns som att jag är på bio.

Precis som jag inte kan ha solglasögon på mig när jag är ute i naturen (för glaset distanserar mig så mycket från omvärlden att jag lika gärna kunnat glo på bilder på naturen på min telefon), så vill jag heller inte stå bredvid naturen och se på. Jag vill vara mitt i centrum. Mitt där det händer. Mitt i allt det där vackra.

Och jag inser att jag är där nu.

Det känns som att det här huset är ett med naturen. Jag får inte samma “jag är här inne och magin händer där ute”, som jag fått förr. Och om jag vill ut och uppleva, så händer allting precis utanför min dörr. 0sek till magi.

Jag antar att det är enkelt att tänka att “vad gjorde jag i stan från första början”. Men jag tror att jag behövde leva i stan för att förstå varför jag vill leva på landet. För att förstå att allt det där som ändå lockar mig med stan (för det finns såklart fördelar med stadsliv också), inte var tillräckligt lockande. Att det finns saker som lockar mig mer och betyder mer.