Så min historia som egenföretagare och fotograf började med att jag blev inslängd i den här världen utan att ha den minsta aning om vad jag höll på med.

Kort backstory.

2007 tog jag studenten och flyttade hemifrån, 19 år gammal. Jag hade ett svagt intresse (eller kanske mer nyfikenhet?) för kameror och fotografering som legat på vänt under några år – lite som ett frö i frusen jord i väntan på våren.

I samma veva startade jag en blogg och den behövde ju bilder! Så jag köpte min första systemkamera för min första brevbärar-lön och i samband med det väcktes en dröm..

Såhär skrev jag på min blogg då:

Mitt första företag.

Spola fram några månader eller så och jag blev överrumplad av alla som ville bli fotograferade av mig när de såg bilderna som jag tog med min nya kamera och laddade upp på min blogg. Kollegor och bloggläsare ville att jag skulle fota deras bröllopsporträtt, vännerna ville ha modellshoots med mig, de bekanta ville ha gravidbilder och min dåvarande kille ville att jag skulle fota hans kompis ormar (haha).

I början hoppade jag på alla förfrågningar jag fick och fotade gratis, men jag insåg ganska snart att om man ska kunna jobba som fotograf så måste man ta betalt. Och om man ska kunna ta betalt så måste man ha ett företag. För det är väl det som det innebär när man måste ha en ”F-skattsedel”?, tänkte jag. Jag kunde verkligen ingenting – och jag hade ingen i min omgivning som jag kunde fråga heller.

På ett sätt är jag glad att jag var ung och aningslös, så att jag orädd kastade mig ut och startade mitt första företag 2010. Annars hade jag nog aldrig vågat. Samtidigt var det under den här tiden som jag upplevde riktig ångest för första gången och den ångesten blev en återkommande del av min vardag. Allting kändes bara så stort och överväldigande, samtidigt som jag la otroligt stor press på mig själv. ”Hela sverige tittar ju på..” Åtminstone kändes det så, med min blogg som växt i storlek och låg på topplistan som en av Sveriges största bloggar.

Med min nya firma hann jag fota ganska många bröllop och produktbilder till nystartade företag, men för knappt någon lön alls. Samtidigt finansierade jag mitt liv genom att jobba 80% på ett kontorsjobb och bloggade som om det vore ett heltidsjobb. Det hela slutade i en utmattningsdepression 2013, där jag helt tappade fattningen om min business och tvingades lägga ner mitt företag bara tre år efter att jag startade det.

Jag kände mig så värdelös och så fruktansvärt besviken över min dröm som det inte blev något av.

Misslyckande eller lärdomar?

Skrämd från vettet av detta totala ”misslyckande” tänkte jag att jag aldrig skulle kunna driva företag igen. Det är lätt att tänka att man själv inte är kapabel i den stunden, men med lite distans till det hela så var det kanske inte så konstigt att företagandet inte funkar.. när man jobbar hårdare än vad man klarar av och samtidigt inte vet vad man håller på med. Alls.

Omvärlden kan vara hänsynslös ibland och det räcker med en liten kik i närmaste kommentarsfält för att se att det finns människor som bara sitter och väntar på att någon ska misslyckas och för att man ska få säga ”jag sa ju det!” eller ”inte trodde väl du att du…”.

Men saken är den här: Det finns inga misslyckanden, bara lärdomar. De val i livet som jag gjort och som inte fungerat, har antingen inte fungerat för att jag insett halvvägs in att ”det här var ju inte min grej”, för att jag inte mått bra under perioden – eller så kanske jag inte haft tillräckligt mycket kunskap för att genomföra det just då. Men man kan alltid ändra riktning, hela sig själv när man mår dåligt och kunskap går att införskaffa sig.

Man testar och man lär sig. Testar en gång till. Det är väl det livet handlar om?

Historien slutar såklart inte där.

Bara för att något inte gått under en period i livet, så betyder det ju inte att det är kört för evigt.

2016, tre år senare, hade jag återhämtat mig från den dåliga erfarenheten av att driva företag. Jag hade gått igenom en sjukskrivning och sagt nej till allt i mitt liv som fick mig att må dåligt. Jag hade sagt upp mig, gjort slut och flyttat till en ny stad, Stockholm, för att börja plugga på Fotoskolan. Jag hade lärt mig massor. Både i skolbänken och av den egna erfarenheten av företagande några år tidigare. Jag var redo att starta om på nytt med ett helt annat synsätt och med helt andra förutsättningar.

Så det gjorde jag! Jag startade mitt andra företag i maj 2016 och har jobbat heltid med det sedan dess. Snart sju år.

Den stora skillnaden mellan gångerna jag drivit eget är att jag andra gången visste hur ett företag fungerar, med löpande bokföring, moms, fakturering, löneutbetalningar, beskattning och bokslut. Och jag visste hur det fungerar med fotouppdrag, hur jag hanterar kunder, skickar offerter, paketerar och levererar bilder. Och framför allt kände jag mig tryggare i mitt eget skapande och med mina egna förmågor.

Jag har ju gjort det här tidigare, tänkte jag och med det kom ett helt annat lugn.

Att driva eget för mig har liksom varit oundvikligt. Jag är ju menad för detta. Eller som en redan yrkesverksam entreprenör sa till mig under en kurs han hade med oss på Fotoskolan: ”Elin, du har ju en typisk entreprenörs-personlighet. Du kan inte vara anställd!” och så skrattade han lite. Och jag skrattade också, för det var ju sant! Skit samma om jag kanske tycker att det är jobbigt att sälja, inte är så speciellt strategiskt lagd och tycker det är jobbigt i vissa sociala situationer.. Men jag har alldeles för mycket egna idéer för att kunna jobba för andra – det är fakta! 😉

Så hur började jag jobba med det jag gör idag?

Jo, jag hade en dröm och jag följde den. Jag kastade mig ut utan att ha någon aning om någonting. Det var inte enkelt och jag har snubblat flera gånger på vägen. Jag snubblar faktiskt fortfarande. Men nu vet jag att det bara är att resa sig upp och borsta av sig, skrubbsåren kommer att läka. Och allt det där man inte har koll på, det kommer man få koll på. Ens frågor kommer få svar med tiden. Allting löser sig. Även när man är livrädd.

Faktum är att det är först när man ramlat riktigt hårt och ordentligt för första gången, som man kan resa sig upp och känna att ”oh, det där gjorde ju ändå inte såå ont”. Det är först då som man kan känna sig självsäker och trygg på riktigt. Om man hela tiden går runt och aktar sig för att ramla, så kommer man bara fortsätta att vara rädd för att ramla – ellerhur?

Mina 5 bästa tips för att starta eget?

1. Börja med Frilansfinans och liknande egenanställnings-företag. De fanns inte när jag började. Med dem kan du fakturera och testa på att driva eget utan att tyngas ned av bokföring, moms och skatt.
   
2. Skaffa en redovisningskonsult när du startar företag på riktigt. Det kostar, men det botar seriöst ångest. Och det går att boka tid med samma person för att gå igenom saker du är osäker på.
   
3. Investera i utbildning. Oavsett om det är inom att driva företag eller inom det område som du jobbar i. Gå en fotokurs! Gå på en workshop. Stimulera kreativiteten, lär dig nya saker och träffa likasinnade. Min tid på Fotoskolan gjorde verkligen allt för mig (men du måste verkligen inte gå en två år lång utbildning, utan det räcker med en helg då och då på annan location).
   
4. Hitta en vän att dela allt med. Prata med andra på DM. Stäm träff. Skaffa dig en bundsförvant. Som Emelie och Carro varit för mig. Två andra fotografer som också driver eget och som jag kunnat ventilera med. Man blir modigare tillsammans och man lär sig så mycket av samtal med andra.
   
5. ALLA tvivlar och oroar sig. Jag gör det, HELA tiden – det är det som är den ökända kreativa berg-och-dalbanan. Enda dagen är man jättepepp och har så stora drömmar och andra dagen känns det inte som att man kan någonting. Personen du ser i ditt flöde på Instagram känner samma sak, där bakom alla fina bilder och roliga uppdrag. För tro mig, uppdrag kan både vara skitroliga och skitjobbiga på samma gång. Välkommen till gänget 🙂