Jag har alltid tänkt att jag aldrig kommer att bli vuxen och till viss del är det väl ändå sant, men samtidigt känns det verkligen som att jag har blivit äldre. Det känns som att jag blev äldre bara över den här sommaren. Visst jag blev absolut ett år äldre när jag fyllde 34 i juni, men jag menar inte riktigt äldre som i födelsedagar.
Utan äldre som i händelser.
Nu är jag plötsligt gift. Jag har blivit någons fru. En titel jag bara förknippat med min mamma tidigare. Jag har flyttat hem till min hemstad, något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag flyttade härifrån så ung, ivrig och äventyrlig och kom hem femton år senare, så tillfreds och stabil. Hur gick det till?
Jag bor i hus, fredagsstädar och veckohandlar. Jag som alltid fick hjälp av mina föräldrar när jag skulle göra någonting; flytta, bygga möbler, åka till tippen.. jag hjälper nu mina föräldrar när de ska göra någonting.
När man tänker på det som var och det som är så blir det så tydligt att saker hänt. Att tiden gått. Jag sörjer inte det som varit och jag vill inte på något sätt tillbaka. För livet har blivit bättre med åldern. Men det är samtidigt läskigt, hur tiden går?
Tick tack, tick tack..
Jag kan inte ens ha en klocka hemma på väggen längre, för att jag blir stressad av sekundvisaren som flyttar sig framåt. Stressad för att man måste ta till vara på minutrarna, timmarna, dagarna. Det som är här och nu. För nu är bara nu. Just idag kommer snart att vara förr. Och det ger mig magknip. För den där klockan verkar gå fortare och fortare ju äldre jag blir och om den går så snabbt redan vid 34… hur tusan ska jag hänga med när jag är 55?
Samtidigt skulle livet inte ha samma värde om tiden inte fanns. Och det är väl det som lugnar mig när tankarna far i väg och plockar med sig oro och rädslor tillbaka.
Tankar man kan ha… en fredag i oktober.
Detta inlägg har 8 kommentarer
Så fint skrivet! Och hög igenkänning!
Det som är så spännande med tid, är hur vår hjärna hanterar den.
Ibland kan det kännas som att veckorna flyyyyyyger förbi… = vår hjärna vet vad som ska hända i förväg och behöver alltså inte vara aktiv. Den sätter igång autopiloten.
Men när något oväntat händer, något som vår hjärna inte anser vara ”vanligt” eller där den kan förutse vad som kommer hända den närmsta sekunden, minuten, timmen, dagen…, då sniglar sig med ena tiden fram.
Det är därför det ibland finns slow motion effekter i filmer tex, när något dramatiskt händer, för att hjärnan helt enkelt inte på förhand kan veta vaf som kommer sen. Deg porträtteras som slow motion.
Spännande hur tiden går…
Någon berättade nyligen att hon brukar tänka att hon får tid istället för att tiden går. ”Nu får jag ännu en dag att leva på, ännu en morgon att stiga upp.” Som en gåva istället för något flyktigt som rinner mellan fingrarna. Det tyckte jag hjälpte mot den där ångestkänslan.
Tack för en fin blogg!
Alltså så himla himla fint tänkt! Och så himla viktig vinkel <3
Sån hög igenkänning som vanligt. Jag tänker så ofta på att det vi upplever just nu snart blir minnen, som man tittar tillbaka på. Fint och samtidigt lite skrämmande, för tiden går så galet snabbt.
Verkligen så… Man borde kanske egentligen inte tänka på det utan bara leva och njuta.. men det är svårt ;D
Jag har svårt att leva i nuet och fastnar lätt i att bara tänka på framtiden eller grubbla över det förgångna. Hittade ett citat som jag tycker är så bra och som hjälper mig ”Anything outside of this moment is imagination”. Har insett hur dumt det är att jag går och blir stressig och grubblar över något som min hjärna fantiserar fram!
Men åh det är ett så bra citat! Det ska jag verkligen ta till mig. Känns som det gör det hela mer lättsamt <3