När jag gick i nian på Djäkneskolan i Skara så fick vi som uppgift att göra en mapp på en av våra bildlektioner. Det här är min mapp, som visar ganska tydligt att ingenting har förändrats 😉 Jag var precis lika glad i riddare, slott, solnedgångar och sagoäventyr då som jag är nu.
Jag har haft den här mappen med mig genom hela livet och sparat mina illustrationer i, genom alla perioder och alla olika tecknarstilar. Så det finns mycket att titta på, men idag tänkte jag att vi specifikt skulle ta oss en titt på livet som 15- till 17-åriga Elin Kero.
Först av allt, det här var jag:
16 år gammal när självporträttet gjordes och precis lika försiktig och lite ”förlåt att jag finns”, som jag ser ut på bilden.
Här är min familj:
Mamma Marie (38 år), jag (17 år), pappa Urban (41 år) och lillasyster Hanna (9 år), samtliga i väldigt tidstypiska kläder och frisyrer. Samt vår katt Ada, som inte finns hos oss längre </3
Min vardag som 15-åring:
– Jag lyssnade väldigt mycket på musik. Framför allt på Europe, Bon Jovi, Scorpions och andra åttiotalsgodingar, som jag vuxit upp med att mamma lyssnade på. Runaway med Bon Jovi var min absoluta favoritlåt.
– Tydligen var jag väldigt trött på mornarna…
– Jag hade gympa i skolan och hinderbana var mitt värsta. Främst för att jag skämde ut mig själv totalt en gång när vår klass hade gympa tillsammans med en paralellklass och en massa jämnåriga som jag inte kände. Man skulle springa en massa varv runt en hinderbana och jag lyckades med att snubbla två varv i rad när jag skulle ta mig med trampolin över en plint – och faceplant’ade rakt ned i madrassen på andra sidan. På tonårsvis skämdes jag naturligtvis IHJÄL och återhämtade mig aldrig riktigt från den publika förudmjukelsen… 😉
– Jag hade precis börjat träna innebandy! Den här teckningen gjorde jag under mitt första år i laget, innan jag gick över till att vara målvakt.
– Försökte göra mitt bästa i skolan, som alltid.
– Sist en väldigt tidstypisk outfit med en exakt kopia (mja, Elinifierad iof) av en affisch jag hade på baksidan av min sovrumsdörr och som föreställde den snyggaste killen jag visste: Orlando Bloom (alltså Legolas i Sagan om Ringen, för den som inte har koll..)
”Skolans egna serietecknare”
Blev faktiskt lite ställd när jag hittade det här exemplaret av min högstadieskolas tidning ”Djäknebladet”. Har inget som helst minne av att en (eller flera?) av mina serier var med i tidningen och definitivt inte vem det var som ”plockade upp” att jag tecknade serier och såg till att de hamnade i tidningen. Mitt minne av mig själv är att jag hade väldigt få vänner på min skola och hängde väldigt mycket för mig själv i perioder. Å andra sidan har jag alltid fått uppmärksamhet för att jag målat, ända sedan väldigt tidig ålder.
Serierna om Hasse Hare:
De flesta av mina serier handlade om mitt gosedjur Hasse, som jag fick när jag föddes och som hänger med mig än idag. Han hittade alltid på en massa hyss och ställde till det för sig (och för mig hehe).
Mitt rum 2003 (15 år):
Det roligaste med att kolla tillbaka på mina serier som handlade om mig själv är att se hur jag gick klädd, vad min vardag bestod av och kanske framför allt att få kika in i ens rum hemma i Skara för 20 år sedan. Såhär såg det ut i mitt rum, med de lila väggarna, hjärt-ljusslingan (från IKEA? Hade också en röd hjärtkudde med två armar haha) och den gigantiska Legolas-affischen på väggen:
Mitt rum 2005 (17 år):
Lite coolare, lite vuxnare. Det var inte längre coolt att tråna efter en sagofigur, så jag plockade ner Legolas från väggarna och trånade efter påhittade killar istället. Men rummet förblev lila.
Min besatthet av Sagan om Ringen:
Även om Legolas försvann från väggarna, så försvann han och Sagan om Ringen inte från sinnet. Jag var så besatt att jag såg första Sagan om Ringen-filmen över 100 gånger – och det är inte ens en överdrift. Jag vet det för att jag bokförde det i min dagbok…. haha!
Min författardröm:
När jag var 15 år (i högsta grad inspirerad av Sagan om Ringen) vaknade min författardröm till liv. Jag älskade och älskar att skriva, men hittills har mina berättelser aldrig blivit längre än några enstaka A4-sidor pga prestationsångest. Så när det var svårt att uttrycka sig i skrift, ritade jag ut mina berättelser istället:
Det är fint ändå att kolla tillbaka och inse att mycket av det som var är precis som nu. Modet har förändrats och jag har blivit äldre, men grunden är den samma: Jag sitter kanske inte på mitt flickrum längre, med musiken strömmande ur högtalarna medan jag tecknar – men jag sitter i mitt hemmakontor istället, med musiken lika högt i hörlurarna och redigerar mina bilder. Berättelserna som jag vill skriva utvecklar sig bara mer och mer och drömmen om en fantasyroman består.
Om det var kul att titta på så kan jag göra en uppföljning om mitt 18-21-åriga jag i illustrationer!
Detta inlägg har 14 kommentarer
Väldigt roligt att se och läsa. Duktig redan då men wow vad du utvecklats i ditt målande. Och sen ett litet konstaterande – vad fula vi alla var på den tiden haha. Och vad härligt att man fortfarande var ett barn när man fyllde 15, till skillnad från hur det ser ut i dagens samhälle. Mvh jämngammal
Känner verkligen samma sak! Så gräsligt fula alla var! Känner lite att ”hjälp, är det såhär vi kommer känna i framtiden om tiden som är just nu?”. Eftersom trender och ens sätt att se på saker förändras så drastiskt? Haha! Och så skönt att vara 15 och bara få bara just 15. Är så otroligt tacksam för att jag hann växa upp innan sociala medier.
(Och det är så kul att se hur man experimenterat med det kreativa och hur allt inte alltid varit så ”perfekt”) 🙂
Älskade detta inlägg! 🧡
Men så roligt! Fick sån feeling när jag gick igenom bilderna så tänkte att det skulle vara ett så himla roligt inlägg att göra – inte bara att läsa, utan också för mig att kunna titta på <3
Jaaa, så himla roligt att se sånt här tycker jag! 😍
Så kul Ellen!! 😀 😀 😀
Åh va kul att se! Blir nostalgisk och vill gå igenom mina grejer i flickrummet nu 😅 och Spegel spegel, älskade den är och nynnar fortfarande på melodin till introt emellanåt 😍
Men vad kuuul – och mysigt!! 😀
Men åå vad kul! Trots att jag gick i högstadiet mellan 2012-2015 känner jag ändå igen mig på något sätt. Ritade oändligt många hästar, läste mina Min Häst-tidningar flera gånger om och drömde om att få hoppa in i Mulle-serien eller Stallkompisar 😍😍 jag var definitivt ett barn ända fram till gymnasiet hahah! SKÖNT faktiskt!
Haha men åh så himla roligt!! Och samma sak här 🙂
Åh spegel spegel hade jag glömt! Gick så många bra australienska serier när vi var barn som dessutom var odubbade. Tycker det är så dumt att de dubbar allt idag! Var ju typ så man lärde sig engelska 😅
Jaaaa jag fattar inte.. de brukade ju sända de serierna lite senare under sommarlovsmorgon, så att de yngre barnen tittade i början och de äldre barnen kunde fortsätta titta. Som du säger så var det ju så man lärde sig engelska. Jag tänker också att det bara är vuxna som inte kollar på film/serier som de inte förstår språket på. Barn kan ju kolla och hänga med i handling genom att se bilden och kroppsspråket – och som du säger så lärde man sig engelska så 🙂
Åh det här var så roligt att se och läsa! Som 87a känner man igen sig i så mycket detaljer 😀 Vi gick dessutom i ”samma” enhet på högstadiet. En sån där frukostbricka hade vi också, minns födelsedagsfrukostarna och hur festligt det blev med en bukett blommor och flaggstång. Behövs inte så mycket mer 😀
Hahahah det är för kul! Det är så himla nostalgiskt med frukostbruckan och flagga! 😀