Jag går längs leriga grusvägar där snön precis smält bort. Sulan halkar ibland i allt det där kladdiga, bruna och baksidan av mina ljusa mjukisbyxor, längst nere vid skorna, är fläckig av stänk.

Jag följer den slingrande vägen med blicken. Låter den glida vidare upp över de kala träden, vars grenar sträcker sig ut i luften som krokiga häx-klor. Tänk att allt det här karga, hårda och döda om några veckor kommer sprudla av liv. Det känns ogreppbart nu, men snart… Snart.

Några små glimtar finns redan där och påminner mig. Som solens värme mot kinden och snödropparna som börjar bryta sig loss ur jorden i rabatten. Och fåglarna. Fåglarna har börjat sjunga nu. De gör det väldigt stillsamt ännu, men deras röster skapar ändå bilder inom mig. Bilder av sådant som varit – och av sådant som kommer åter.

Tänk att fyra månader från nu, då ser det ut såhär. Leran kommer att torka upp så pass att dammet yr om mig när jag far fram där på grusvägen med min cykel. Allt som känns så öppet och kalt kommer att fyllas med grönska och mjukhet. Och färgerna! Färgerna kommer finnas överallt omkring oss och förstärkas ytterligare varje gång de möter solens starka strålar.

Det är så fint att tänka på.

Jag står här där grusvägen kröker sig i början på mars. Till vänster finns en fantastiskt vacker och stor gammal gård med ett boningshus i ljusgult trä och med inglasad veranda. Ett sådan hus som är alldeles för stort för mig, min sambo och våra två katter, men som jag ändå kan se mig bo i någonstans i mina livligaste drömmar.

Gården är omringad av en stenmur och grusvägen viker sig runt den på ena hörnet. Omkring oss böljar åkrar och ängar. Träden vajar i den just nu isande vinden. Den vinden som kommer svalka mig i sommar.

Jag älskar att vara just här. Jag vet inte vad det är. Det är någonting med hur vägen krokar sig och vetskapen om att den kommer vara kantad av syrénbuskar i början på juni. Det är också någonting med stillheten. Det är den vackra traktorvägen som kommer att vara full av blåklockor. Och som sagt det där vackra trähuset.

Jag har fotat här massor och jag kommer att fota här mer. Snart. När naturen vaknar till liv. Tills dess vandrar jag här i lugn och ro och väntar. Tänker att jag inte har bråttom, utan att det bara är fint att veta att jag har någonting att se fram emot.

Och det är ju faktiskt rätt fint som det är? För vem bestämmer att hårt och kallt är fult? Vem bestämmer att dämpade färger är mindre värda?