Vigseln är faktiskt en av de minst planerade delarna av vårt bröllop och den blev ändå så himla bra! Jag visste redan från början att jag ville ha en borgerlig vigsel utomhus, sen var det lite oklarheter kring var vi skulle vara någonstans, hur vädret skulle bli, vad ceremonin skulle innehålla (eftersom man måste planera det själv när det inte är en kyrklig vigsel) och hur allt skulle se ut.

För allas bekvämlighet så hölls vigseln i trädgården, intill ett stort buskage som bildade som ett litet rum mitt i allt det lummiga och gröna. Det var så mysigt!

Jag skulle först köpa en vigselbåge med tillhörande tyg i andra hand av en nära vän till mig. Men så kom vi på att hon och hennes man är ganska mycket kortare än oss och att bågen därför skulle vara för låg. Som tur är så hade floristen som vi anlitade (Lisa Stålfelt, Mynta creative studio) en båge som hon kunde låna ut till oss. Hon dekorerade den så fint med cremefärgat tyg och murgröna – ÄLSKADE DEN!

Stolarna hyrdes in samtidigt som stolarna till middagen från en lokal i närheten och gästerna fick ta med sig stolsdynorna de hade under middagen till vigseln. Jag hade skrivit ”vigsel” på en gammal bräda som jag hittade i ladugården hemma. Vi hängde upp glasburkar (som min mamma samlat – såna med lock, som har skåror upptill som snörena kan fästa i) med blommor i med brun/vit-randigt snöre och jutesnöre. Floristen Lisa ordnade buketter som vi satte i min gammelmorfars gamla mjölkkannor (sådana som han på riktigt sprungit och hämtat mjölk i back in the days). Och på tvättlinan bakom vigselbågen hängde vi upp blommor som på tork med hjälp av klädnypor.

Vigseln var det moment som var mest nervöst för mig (tätt efter i nervositetsnivå kom ögonblicket när vi gick ut och träffade gästerna för första gången). Jag hade i princip blackout från det att vi gick in i mittgången, tills dess att vi gick ut igen. Jag såg inte våra gäster, hörde inte vad vår vigselförrättare Charlotte Nordström sa och hela jag skakade. Vet inte riktigt varför, men det var väl så mycket känslor, samtidigt som det var extra mycket fokus på oss som brudpar (och jag har scenskräck…).

Några glimtar som jag minns:

– Att min slöja (som jag lånat av min vän Carro) fastnade på vägen in till vigseln, att den flög av och att min syrra fick springa fram och sätta tillbaka den. Det var ett skönt magskratt mitt i all nervositet och flodvågen av känslor.

– Att min numera man (!!) var så stabil och trygg som han alltid är genom mina känslokaos. Skönt att någon av oss hade sinnesnärvaro nog att hälsa på vigselförrättare och musiker och titta gästerna i ögonen :))

– Att han hade ett så fint tal/vigsellöfte till mig och att jag började attack-gråta.

– Att pappa grinade (det var fler som gjorde det, men av någon anledning såg jag bara honom <3 )

– Att jag klarade av att säga mitt vigsellöfte utan att gråta och att jag sa det bra ändå!

– När Kitty och Simon (vår live-duo) sjöng och spelade You’re still the one och jag attack-grinade igen. Minns tydligt hur Kitty satt där vid pianot i motljuset och tittade mig rakt i ögonen medan hon sjöng och min blick var helt suddig av tårar. Det var så fint <3

– Att ögonblicket när vi bytte ringar var MAGI!

På vigseln hade jag också valt att ha både bukett och slöja, vilket jag inte hade tidigare under dagen. Eftersom vi la vigseln så sent och eftersom den ändå är huvudmomentet under ett bröllop, så tänkte jag att det skulle vara kul om jag adderade någonting nytt till min utstyrsel. Och det blev bra!

Vi hade vigseln direkt efter middagen, så när vi hade ätit klart gick vi upp på rummet. Syrran hjälpte mig att fixa till håret (som hade lossnat lite från klämmorna under dagen) och fäste slöjan. Jag hämtade också min brudbukett och satt bara på sängen och andades en stund (nej förresten, jag spelade in andra delen i min reel också haha). Under tiden tog gästerna sina stolsdynor och promenerade bort till vigselplatsen.

Jag minns att jag gick fram till fönstret och smygtittade på dem när de tog plats. Kvällssolen sken så fint och det kändes alldeles overkligt! Nu skulle det hända. Vi skulle gifta oss.

_{Foto: (alla i stycket ovan) Linda Eliasson}

Det spelades tre låtar under vigseln:

Ingångslåten var How Peculiar av Peter Sandberg. Det är en av typ 20 knotterframkallande favoritlåtar som jag hittat i samband med mitt videoskapande till Youtube och som kommit att betyda så mycket för mig. Filmmusik är livet! Och för mig säger den här musikslingan så mycket om mitt och vårt liv tillsammans, så det är förstås så himla fint att den fick vara en del av vårt bröllop.

Låten som spelades i mitten av ceremonin, direkt efter att vi sagt våra löften och bytt ringar, var You’re still the one och då Teddy Swims version. Den är så himla fin!

Utgångslåten var Bäst med Oskar Linnros. För att det är en av de låtar som jag och Filip lyssnat absolut mest på tillsammans.

Nä men alltså… vigsel med det stora, gula huset i bakgrunden. Det var så himla fint. Älskar, älskar, älskar Fredrikssons Pensionat Söbacka! Drömmigaste platsen på jorden!

I nästa inlägg tänkte jag skriva lite avslutande om bröllopskvällen!