Det är den 16 augusti, 2016.
Det är 1,5 vecka tills min sista dag på posten. Efter det har jag ingen anställning att luta mig tillbaka på och jag går inte längre någon utbildning. Det är… bara jag. Jag och mitt företag.
För första gången någonsin kommer jag att vara entreprenör på heltid.
Fotograf på heltid. Det känns lite konstigt. Är det nu det händer?
Många av er ser säkert det här som en självklarhet. Men det har faktiskt varit en rätt snårig väg hit, dit jag är idag. Jag har fotograferat i åtta år och frilansat vid sidan om i sex av dem. Det har gått väldigt bra, så det är inte pga uteblivna jobbmöjligheter som det dröjt så “länge” för mig att släppa taget. Det har snarare varit så att jag inte har varit redo – och det är där det blivit lite konstigt.
För under alla dessa år, har omvärlden (mest mina bekanta) varit väldigt noga med att poängtera för mig att jag “borde satsa”: “Du skulle kunna tjäna så mycket pengar på bloggen!” “Du har ju sån talang, bästa förutsättningarna?!” “Hade jag vart du så hade jag bokat möte med ***, de söker fotografer!” “Du är ju så himla duktig, så det skulle gå jättebra för dig! Kör bara!”
Jag vet att det bara är omtanke och uppmuntran, men förstår ni hur stressande detta varit? Att liksom måsta förklara sig varje gång. För, varför satsar jag inte bara??? Hur förklarar man ens när man är mitt inne i den där “Nej, det går inte”-känslan? Varje gång detta hände så kände jag mig bara fullkomligt oduglig, feg och typ.. osmart, som inte tog vara på möjligheten. Som att den skulle slinka ur händerna på mig vilken dag som helst.
Det är så stor skillnad på hur jag kände när jag startade min enskilda firma 2010 – och hur det känns idag med ett snart tre månader gammalt aktiebolag. Då var det så mycket ångest och tvivel kring allting och nu (trots att jag fortfarande har väldigt mycket att lära), så känner jag bara ett sånt himla pirr i magen! Jag är så redo som man blir och jag längtar!
Jag är 28 år gammal. Jag har hunnit mogna och tänka ordentligt. När jag ser tillbaka på det, så är jag glad att jag inte gjorde något vanskligare, när jag stod där som 20-åring och en bekant till mig inte för sitt liv kunde förstå hur jag inte bara köttade på för att tjäna mer pengar på min blogg. Jag minns hans blick som om det var igår (när jag sa att jag inte ville satsa mer på det) och jag vet precis vad han skulle ha gjort. Men det är han det.
Jag borde inte göra någonting, hur bra förutsättningar jag än har. Jag gör saker för att jag känner att det är rätt och för att jag VILL det. När jag var som djupast nere i min depression för tre år sedan, så sa mamma åt mig att stryka ordet “borde” ur alla meningar som jag tänkte – “det finns inget som heter borde” – och allt har verkligen blivit så himla mycket lättare sedan dess. Borde är ett jävligt dumt och tungt ord.
Så är det någonting jag vill tipsa mina kreativa vänner om, så är det att göra som min mamma sa och stryka “Borde” ur era liv. Synd att man inte kan stryka det från andras läppar också :)))
