Ni vet hur länge jag velat skaffa katt igen. Många, många år. Och starkare blev den känslan när familjens katt Ada gick bort för 4 år sedan, nästan 20 år gammal.

Det har dock inte varit läge att skaffa katt så som mitt liv sett ut sedan 2014. Dels har jag bott i Stockholm, dels har jag bott ensam så många år och sen är det ju så att jag rest väldigt mycket i jobbet också. Så när jag började tacka nej till jobb som innebar resor och när Filip och jag flyttade från Stockholm och hamnade på landet, kändes det som att det äntligen var dags! Corona-året känns dessutom som ett väldigt bra år att ta sig an en skygg katt, som behöver mycket tid och kärlek. Vi ska inte någonstans och ingen ska komma hit. Så hon får en stillsam start på sitt liv här!

Så vem är det då som hamnat hos oss?

Jo, det är en liten kattflicka som heter Pacina. Hon är född och uppvuxen i det vilda och fångades in av Örebro Katthem tidigare i år. Troligtvis är hon född 2016, samma år som Ada gick bort, men man vet inte helt säkert.

Man kan inte tro det när man ser bilderna, men hon var otroligt rädd och skygg när hon kom till oss. Hon är fortfarande skygg och vi får inte komma nära henne när det inte finns mat inblandat, men hon har samtidigt vuxit så mycket!

När hon flyttade in så åt hon inte förrän det blev natt. När hon väl började äta dagtid, så kom vi in med en skål till hennes rum, gick ut och fick sedan komma tillbaka efter någon timme och hämta den. Hon hade panik varje gång vi öppnade dörren och jag har svårt att tänka mig att det är samma katt som numera kommer ut i köket när jag ropar att det är mat och sedan vågar äta från mitt knä.

Jag är väldigt känslig för stämningar (både med människor och djur), vilket både har sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att jag känner väldigt tydligt hur öppen eller inte hon är för utmaningar, vilket gör det enklare under själva socialiseringen. Nackdelen är att jag känner hennes känslor, vilket betyder att i början när hon var skräckslagen, så var jag också skräckslagen. Jag vågade knappt gå in till henne. Inte för att jag trodde att hon skulle göra något mot mig, utan för att känslan av skräck skulle bli så stark inom mig. Så Filip fick gå upp med mat och vatten i början.

Men ju mer Pacina vant sig vid oss, desto lugnare har både hon och jag blivit. Nu längtar jag tills nästa matstund, så att jag får tillbringa tid nära henne. Det är mycket jobb och lirkande, men jag älskar varje stund av det. Dels för att det är så himla spännande, att hon tar ett steg längre nästan varje dag. Och dels för att jag lär känna henne bättre ju mer tid vi spenderar tillsammans. Hon känns redan som en helt annan katt.

Så vi tar det försiktigt. Det märks att hon är nyfiken på oss och hon är också avslappnad med oss om vi sitter still eller håller till i ett annat rum.

Personligen känns det som att den här tjejen kommer att göra mig till en ännu värre Crazy Cat Lady. Jag känner redan så otroligt mycket för denna lilla försiktiga varelse, så kan ju knappt föreställa mig hur det kommer kännas sedan när allt släpper.

Pacina, jag svär på att det gömmer sig en riktig mysis inom dig! <3