Tillbaka från semestern (egentligen på måndag, men kunde inte hålla mig pga känner mig tokinspirerad idag), vilket betyder HEJ IGEN bloggen! Är så otroligt glad över den här bloggen sedan jag gjorde om här inne, så har faktiskt varit lite svårt att hålla sig borta hehe…

Eftersom min mamma har en större fanbase bland mina följare än vad jag själv har (haha), så tänkte jag att jag skulle filma en frågestund med henne när vi var på Gotland. Vi var nämligen på vår första riktigta mamma-dotter-semester och hade fem tokmysiga dagar tillsammans. Vi hade dock så fullt upp med att riva runt i sanden som två små barn, så jag hann aldrig filma. Så då tänkte jag att jag skulle sammanfatta ett inlägg med frågorna istället – som en liten ”mammalista”!

Hoppas att ni ska gilla den <3

Vad heter MammaKero på riktigt?
Hon heter Marie!

Hur gamla är ni?
32 och 54 år. Mamma var alltså 22 när hon fick mig.

Mamma, berätta historian som ledde fram till mig och dig!
I februari 1987 var jag i en korsväg i mitt liv. I augusti året innan hade jag flyttat hemifrån och bodde själv i en lägenhet i Boden (Norrbotten) ovanpå en äldre man som ägde huset vi bodde i. Det var min första egna bostad och jag flyttade nästan direkt efter min student då jag var 20 år (jag hade gått om ett år). 

Varför det blev en korsväg jag stod i just i februari 1987, var för att jag inte klarade ekonomin med det inringningsjobb jag hade och jag hade istället sökt en säsongsplats på restaurangvagnarna på tågen. Samtidigt så hade jag gjort min uppkörning för körkort och väntade på svar om jag klarat det eller inte.

Det blev ja på båda ställena och jag började ett helt nytt liv! I juli 1987 så träffade jag den ”nya” killen som börjat jobba med att leverera allt vi skulle sälja på restaurangvagnarna. De andra tjejerna hade pratat mycket och länge om honom och jag hade inte fått chansen att träffa honom på de två månader han redan hunnit jobba.

Första gången vi träffades var rätt pinsam för mej, då jag blockerat alla dörrar till restaurangvagnen med de lådor som innehöll det vi skulle sälja under resorna. Den värsta introduktionen ever tänkte jag då jag sprungit till grannvagnen och ropat att nya killen skulle vänta lite tills att jag flyttat ”lite” lådor…

Att den killen väntat lika länge på att få träffa mej, hade jag ingen aning om. Så när han bjöd med mej till sitt stall (han hade travhäst) och alla trodde vi var ett par, så visste jag att denna relation var speciell. Tänk om jag då haft vetskapen om att vi skulle flytta ihop inom 3 veckor, bli föräldrar mindre än ett år senare och flytta söderut 120 mil efter ytterligare ett halvår. Två år efter vi blivit tillsammans gifte vi oss och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. 

Du var som den vackraste docka som kom till oss! Och jag hade inte ens hållit i en annan bebis innan…

Hur mycket berättar ni för varandra?
Mamma: Jag berättar allt, ibland är jag rädd att det inte ska vara ok, men då talar du alltid om att så länge du är ok att lyssna, får jag berätta vad jag vill.

Elin: Ja, det finns dem som tycker att det ska finnas en viss hierarki i familjen. Dvs. att mamman är en mamma och att dottern är en dotter, även när man blir vuxen. Men vi har kommit fram till att om man nu trivs så bra med varandra, varför kan man då inte vara bästa vänner fast man är mor och dotter? Det där var svårare när jag var yngre – framför allt för dig som skulle försöka anpassa dig till mig som ena stunden varit ett barn och andra plötsligt var vuxen. Jag kommer alltid vara ok med att lyssna!

Och jag känner definitivt att jag kan säga allt till mamma. Det är ju lite lättare för mig som alltid gjort det.

Mamma, hur såg ditt liv ut när du var i min ålder?
Jag jobbade på posten och var tvåbarnsmamma – Hanna var 2 år och du gick i skolan och var 10 år. Vi hade det klassiska familjepusslet för att få ihop dygnets alla timmar, med alla aktiviteter som vi alla ville hinna med.

Ett mycket hektiskt liv om jag ska vara ärlig. Urban hade två jobb och träning på sin agenda. Du gick i skolan och hade några vänner som ofta kom hem till oss efter skolan då jag var ledig. Jag jobbade inte 100%, så jag hade fridagar. 

Hur har ni fått så fin kontakt?
Mamma: Vårt starka band startade nog då vi flyttade till Skara (från Norrbotten) och Urban jobbade väldigt mycket de första två åren. Jag var hemma med dej hela dagarna och hade inga vänner. Vi gjorde allt tillsammans, så vi kom varandra nära och växte upp tillsammans genom att vi var själva.

Jag upptäckte tidigt att du var lika kreativ och nyfiken på världen som jag, vilket var extra roligt, för vi fick än mer som band oss ihop. Skillnaden mellan oss, är att du är mer försiktig och avvaktande i situationer än jag. Och att du är bättre på att känna in människor och känslor än jag är. 

Elin: Våra personligheter har alltid gått ihop väldigt bra. Mamma var väldigt rak och tydlig med regler när jag var liten, samtidigt som hon varit och är otroligt omtänksam och kärleksfull. Så jag visste alltid att allt hon sa var för att hon brydde sig om mig. Och hon behandlade mig alltid som en jämlike, även om hon var den som bestämde. Det tycker jag har gjort mycket för vår relation.

Sen också att hon vågat släppa taget om mig när jag blev vuxen och lät vår relation förändras. Att hon vågade öppna upp sig till mig när jag blev äldre (om svårigheter under hennes uppväxt mm) och litar på att jag gör det som är bäst för mig nu, när hon inte längre behöver.

Mamma: Ja, jag har alltid respekterat dej som en enskild människa, redan som barn. Visst är jag din mamma, men jag vet inte bäst jämt. Jag är en mamma, men inte den klassiska mamman som har ett eget hyllplan där jag bestämmer allt eller vet allt. Min tanke om den vanliga barnuppfostran, är att det hämmar den individuella utvecklingen. Vi är alla olika individer och har all rätt till det. När du var liten och tills att du kunde klara dej själv, så tog jag kommandot och var en ledarfigur, men så fort du klarade dej, släppte jag bitvis efter i ledningen.

Under tonåren och den första tiden efter du flyttat hemifrån, så var vår kontakt hängande som en slak lina och det var den jobbigaste perioden. Jag önskade mer, men visste att du behövde klippa mammabandet för att sedan stå stark. Tiden med dej vid min sida sedan dess har allt blivit så otroligt fantastisk, att jag har svårt att förstå hur lyckligt lottad jag är som har en sådan underbar dotter och vän i dej! 

Mamma, när jag var liten, hur trodde du att jag skulle bli som vuxen?
Och vad trodde du att jag skulle jobba med?
Du var så snäll och omtänksam att jag var rädd att folk skulle köra över dej! Jag önskade att du skulle bli den fantastiska kvinna du är idag och jag är bönhörd! Annars har jag alltid trott att du skulle bli en människa som folk älskar att vara med och att vad än du ville göra skulle du göra. Var inte helt inne på något, men jag gissade att du skulle hålla på med illustrationer, skriva sagor för stora och små som innehöll dina illustrationer. 

Vad beundrar ni mest hos varandra?
Mamma: Jag beundrar din förmåga att övervinna rädslor och tvivel, för att sedan klara allt med bravur. Jag beundrar hur du lyssnar till din intuition i allt du gör och att du har så lätt att beskriva alla konstiga känslor/reaktioner/situationer som livet består av. Du är en fantastisk människa och jag är så otroligt stolt över att dej! 

Elin: Att du alltid vågat vara och alltid är dig själv. Att du är så stadig, trots att allting stormar omkring dig. Att du är så öppensinnad. Att du alltid säger ifrån när någon beter sig som en skitstövel (vilket jag inte vågar). Att du aldrig någonsin ger upp. Och sen förstås din livsglädje, din passion och ditt enorma tålamod <3

Mamma, vad är det mest otippade som jag gjort?
Det här låter nog lite konstigt, men det första jag tänker på är dina fotoresor till USA och Aruba. De var inte ett uns DU att göra. Även resorna till Island, trots att det är en sagoö, för du gjorde inte dina saker där. Sedan tänker jag på att du håller föredrag!! Du som verkligen inte tycker om det! Fast där visar du din storhet, när du ändå får folk att lyssna och bli intresserade trots rädslor. 

Elins kommentar: Haha nä, både att resa och prata inför folk är verkligen någonting som är väldigt o-mig att göra. Men jag är väldigt glad att jag gjort det och fått den erfarenheten! 😉

Vad är det viktigaste som ni lärt varandra?
Mamma: Det är många saker som du lärt mej. Först och främst att tro på mej själv, har inte haft den fina barndom och uppväxt man kan tro när man ser mej (hehe). Du har lärt mig vad äkta människor är, för du är en av de mest äkta människorna jag träffat. Nu strävar jag själv efter att vara mitt äkta jag. Att en mamma kan vara en BFF med sin dotter och att allt jag hört om motsatsen – är fel! Samt att ta vara på alla vackra och ögonblick av glädje i vardagen, som att hoppa i snö, ha lövkrig i trädgården, duscha i åskregn/vattenspridare med kläderna på till exempel. HAHA!

Elin: Jag trodde att det var du som lärt mig allt det!? Hahaha… Kanske har vi lärt varandra? 😉

Det viktigaste du lärt mig är att alltid tro på mig själv och att följa min egen magkänsla. Att ingenting kan vara fel om det känns rätt. Men att allting kan vara fel om det känns fel. Att man ska ta sina känslor på allvar, helt enkelt.

Vi är ju extremt lika varann, jag och min mamma. Och för varje dag som går så blir jag mer lik henne. Både till utseendet, till sättet och vad vi tycker om att göra. Mamma är kanske lite mer vild än mig och gillar att vara mitt där allt händer (det har hon och syrran gemensamt haha!), medan jag är lite mer som Ferdinand och ”trivs bättre hääääär, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna” 😉

Tack mamma, för att du ville öppna upp dig i min blogg!
Det här var så himla fint att läsa, även för mig! Jag älskar dig! <3